Hej
Jag är en anhörig till ett barn som fart illa hos sin mor, min syster. Barnet bodde mestadels hos sin mamma, men bodde även hos sin pappa. Det visade sig att barnet som idag är över 12år levt i en pressad situation med en mamma som har uppenbara psykiskaproblem. Barnet har sett våld, utsatts för psykisk terror och hot om att mamman ska ta livet av sig. Barnets stundar gjorde en anmälan till socialtjänsten. En utgrening gjordes och visade inget. Barnet var välmedveten om vad hen skulle berätta och inte berätta för socialen. Barnet dolde alla problem mycket väl för oss och resten av omgivningen.
Så småningom orkade inte barnet mer och berättade för sin far vad som pågick i hemmet. Detta var efter utredningen. Pappan hade redan bestämt att han skulle flytta till annan ort utan barnet, fastän det fanns misstankar att det inte var bra hos mamman. När barnets far fick reda på vad som skett i mammans hem gick han själv till socialen och gjorde en anmälan. Barnet fick flytta med pappan och lämna skola och vänner, vilka var hens trygghet förutom oss mammans familj. Idag bor barnet långt från vänner och oss som stått henne nära. Jag förstår dock pappans beslut.
Jag har regelbunden kontakt med barnet och är en av de få vuxna som hen tyr sig till.
Jag ville själv göra en anmälan på min syster när barnet anförtrodde sig åt mig, precis innan hen avslöjade för sin far vad som pågick hos sin mor. Jag stod inför dilemmat att göra en anmälan på min syster och också låta barnet bo hos sin far.
Barnets far är extremt egoistisk. Lämnade barnet när det var ett spädbarn när livet gick emot honom. Pappan har även utsatt min yngre syster för sexuella övergrepp när hon var barn. Något som socialen också fått reda på. Det tyckte jag var obehagligt, lite som att välja mellan pest eller kolera. Bo hos en psykisktsjuk mamma eller en pappa som är kapabel till att förgripa sig på barn. Jag pratade dock mycket med barnet och fick inga indikationer om att hen skulle ha utsatts för sexuella övergrepp av din far. Och på något sätt kände jag att socialen arbetar med dessa frågor och borde agera om de vet om att en pedofil också kan genomföra en incesthandling. Personlig vet jag inte var gränserna går också för något så sjukt som pedofili. Så att barnet bor hos sin pappa gör inte att jag sover bättre på natten.
Jag är livrädd att konfrontera pappan för jag vet att jag inte kommer att få ha kontakt med mitt syskonbarn. Och vem har hen då, när alla svikit? Socialen en gång, mamman och pappan. Jag känner mig också som en svikare, men vad har jag för rättigheter och vad kan jag göra? Vid andra utredningen skulle socialen höra av sig till mig för jag har information om barnet som är viktig för utredningen, men det har gått över fyra månader och ingen har hört av sig. Jag ville även prata om min oro för pappan och fråga hur de ställer sig till att det funnits en anmälan på honom att han antastat ett barn. Som jag förstått det så har jag ingen rätt att lägga mig ärendet eller ens veta vad som pågår. Vad ska jag göra?
För ett par dagar sedan pratade jag med barnet. Den nya skolan hen går i är tydligen fruktansvärd och hen måste byta. Det finns bara en vän där och är inte vännen där, så är hen ensam.
Barnet uttryckte att hen sagt till sin far att hen vill flytta tillbaka till sin tidigare hemort. Hen ville tillbaka till vänner och skola. Pappan hade då uttryckt att barnet förmodligen kommer aldrig med få bo hos mamman, trots att båda har vårdnaden. När hen är 18 kanske hen kan välja. Han hade sagt att det kan ta 30 år innan mamman blir frisk, trots att pappan inte vet vad som är felet på mamman.
Barnet vet inget om mamman för tillfället. Och hos mamman finns ett halvsyskon som barnet inte vet om hen kommer få träffa eller inte. Saknaden för syskonet är stor. Jg tycker att det är skadligt för barnet att inte få ha insyn i hennes egna problem. Hen berättade för mig att pappan underhåller allt. Borde inte hen få ta del mer av de viktiga frågorna som gäller hens liv?
Jag talade om att hen visst har rätt att träffa sitt syskon och mor. Den rätten kan aldrig någon ta från hen. Men vad gäller? Jag har lovat att jag ska ta reda på det.
Barnet går även i en stödgrupp för barn som fart illa av olika anledningar. Barnet tycker att gruppen är fantastisk. Däremot får inte barnet gå hela den utsatta tiden för pappan måste gå på egna aktiviteter. Som att ens egen träning skulle vara viktigare än barnets välmående...
Hen berättade för mig att pappan i alla fall insett att hen haft för mycket ansvar och sysslor i hemmet. Hen har känt att det varit mycket. I skolan är det dåligt. Hen kommer hem till en lägenhet mitt i stan och har inga vänner och mycket hemsysslor. Nu togs hemsysslorna bort men barnet känner sig ändå vilsen när det gäller sitt syskon, mamma och skolan. Som barnet uttryckte det: "jag byter skola en gång till, men inte mer". Man behöver inte vara en specialist för att förstå att det här inte kommer sluta bra.
Jag är så orolig att barnet bara slutar orka. Mitt hjärta går sönder och ibland vill jag bara åka och hämta hen för att krama och älska. Och jag kan inte släppa att hen sagt så många gånger att hen vill bo hos mig och min familj, att mina barn kan vara hens syakon. När barnet kommer hit vill hen inte åka hem och uttrycker tankar som om att hos oss så skulle vi vara en familj. Det gör så ont och jag vill göra något.
Barnet behöver inte materiella ting som hen har i överflöd, hen behöver kärlek, omsorg, trygghet, vänner, tid att bearbeta allt och en skola dom fungerar. Klart att barnet ska lära sig att ta ansvar i hem, men lika viktigt är det att lära sig att hänsyn till sitt välmående och sina känslor och även andras. Och att ta hänsyn till andra är något svårt för barnet då hens föräldrar har alltid satt sig själva i första rummet. Barnet har extremt svårt att prata ut, och tyr sig till mig med alla sina funderingar istället för pappan dom borde stå henne närmast. Barnet har också genomgått många år av en vidrig vårdnadstvisr där barnet användes som ett redskap för föräldrarnas bitterhet.
Nu blev det en lång historia. Det är svårt att ställa frågor i en sådan invecklad situation och när jag är en utomstående. Men den sista frågan är:
-Om barnet har en önskan att bo hos mig för att hen mår extremt dåligt, finns det en möjlighet för henne att välja mig som alternativ? Eller är det bara alla andra runt hen som får bestämma, så som föräldrar och socialen?
Tacksam för någon form av vägledande och hjälpande svar.
Kim