Hej!
Jag befinner mig i en situation där jag helt enkelt inte vet inte vart jag ska börja att vända mig,troligtvis behövs det väl ett helt team att kopplas in för att hjälpa mig, därför skriver jag hit. Jag vet inte om det är inom socialtjänsten eller psykiatrin jag hör hemma, troligtvis bägge delar. men socialtjänsten känns närmast till hands med tanke på att jag i praktiken saknar både hem och pengar. Inte heller egentligen vilken kommun jag skall vända mig till, eftersom jag för tillfället bor utomlands och har gjort så en tid. Men Malmö är den ort där jag senast var skriven i Sverige när jag flyttade ut 2008, därför provar jag med er!
Det finns ganska många problem jag behöver hjälp med, ett ganska tungt ärende med andraord. Kanske finns det ingen solklar gräns mellan vad som är orsak och vad som blivit verkan i min problemsituation. Till slut flyter allt samman till en helhet, och det är så jag vill tackla det –en gång för alla, från grunden.
Den främsta anledningen till att önskar ta en kontakt med socialtjänsten så här tidigt, innan jag "står och knackar på dörren" är att jag dessvärre är 100% övertygad om att det nog inte finns någon annan typ av hjälp än någon form av heltidsbehandling –behandlingshem, familjehem, eller eller liknande.
Jag genomgick nämligen en liknande kris 2010 och provade då en del öppenbehandlingar men de har ju nu uppenbarligen inte gett några större reusltat eftersom jag nu sitter här igen två år senare i nästan precis samma sits.Det är kanske delvis mitt eget fel; att bli "inlagd",eller "intagen på behandling" var jag då alldeles för stolt för att kunna acceptera att jag var i behov av.
Som sagt, min första fråga till er är rent formell: Jag är för närvarande inte skriven i Sverige (dock svensk medborgare sedan födseln) utan har de senaste bottutomlands, dock inom EU. Däremot är jag född och uppvuxen i Malmö,och det är också i Malmö jag senast (eller rättare sagt alltid förutom de senaste 3 1/2 åren) jag stått skriven. Och jag avser också att det blir till Skåne som jag inom kort återvänder, helt enkelt eftersom det där jag också harde delarna av mitt "goda" sociala nätverk som jag trotsallt i viss mån är kvar. Jag kan knappast vara den enda eller första personen som prövat lyckan några år utomlands, men sedanåtervänder hem med ett misslyckande. Dessutom, så eftersom jag är svensk så tror jag att det kulle vara väldigt svårt för mig att tillgodogöra mig en fullständig behandling eller liknande på något annat språk än svenska. Slutligen så gäller ju språkfrågan också mina möjligheter till att finna en lämplig sysselsättning.
Jag hoppas innerligt att folkbokföringsfrågan i nuläget inte kommer att innebära något massivt hinder för er att påbörja en planering om hur ni eventuellt skulle kunna hjälpa mig. I så fall ber jag er att bara helst redan nu låta mig veta hur/vad jag ska göra för att uppfyllade formella kraven, så ska jag självklart göra vad jag kan föratt lösa dem bitarna! Och jag hoppas ni fortfarande tar er tiden att läsa vidare.
Kanske borde jag börja med att beskriva -* vart * alla problemen har sin grund, men det är så oerhört svårt för mig att veta, ännu mindre såsom jag mår nu försöka få en överblick i * vad * som är orsak och vad somär verkan i allt detta (annars hade jag väl antagligen inte ensbehövt söka denna hjälp) - att jag i stället för en kronologisk skildring av min situation, nästan måste få vräka ur mig det häri "prioriteringsordning" i stället för tidsordning. Hoppas bilden blir någorlunda klar ändå. Självklart är det en serie mycket specifika händelser jag varit med om, men jag kommeratt berätta om dem ändå i "historien".
Mental hälsa:
Jag har två psykiatriska "diagnoser", men tror som sagt själv –liksom tidigare behandlare också har varit överens om, är ett resultat av övrig problematik. Jag har aldrig blivit bedömd sompsykiskt sjuk eller ett "hopplöst fall" i det avseendet. Det är en episod av depression, som konstaterades våren 2010 men sedan bedömdes vara på återgång då saker och ting gick bättre,vilket de också gjorde. Däremot lärde jag mig att känna igen både signalerna hos mig själv, liksom det utlösande händelseförloppet som föranledde den krisen, som nu mer och mer börjar upprepa sig –och därför är jag denna gången väldigt angelägen om att söka hjälp förhoppningsvis innan det eskalerar till en sådan krasch som det gjorde förra gången. Men signalerna att det börjar bli allvarligt är här redan nu: Jag sover 10-12 timmar om dagen, energilöshet, saknar motivation att ens göra och ta tag i de mest vardagliga saker (bara detta brev har tagit mig två månader från första ordet till idag att färdigställa), jag har börjat dra mig tillbaka från vänner, etc etc
Den andra "diagnosen"är en ångest"störning", möjligtvis utlöst av posttraumatisk stress. Jag skriver själv störning inom citationstecken eftersom detta inte heller är något jag lidit av innan de senaste årens händelser. Jag är övertygad om att om bara den bakomliggande anledningen till den ständiga ångesten kan hittas och tas i tu med, så kommer även ångesten att kunna försvinna. Men såsom det yttrar sig nu är det också tillbaka i samma fulla omfattning: Magont, panikattacker, social fobi, etc.
Missbruk:
Detta är väl den enda positiva punkten där jag är glad och stolt över mkig själv att jag lyckats klara mig undan något sånär (beroende på hur ni ser på det jag nu skriver). Men samtidigt hoppas jag att det faktum attdet finns en liten "ljuspunkt" på min karta inte diskvalificerar mig från att få den hjälp jag trots allt verkligen behöver:
Jag använder ingen narkotika och min alkoholkonsumtion är vad gäller mängd inteheller speciellt stor. Självfallet: I perioder av stress eller då jag som nu mår dåligt så ÄR det frestande att dricka mer änvanligt. Vilket jag till viss mån i bland kan falla för. Men det handlar än så länge om något glas extra då och då i veckan. Men däremot har jag absolut respekt för frågan och det är en frestelse som inte alltid är lätt att motstå. Ibland känner jag verkligen för att bara "skita i allt"
Det jag däremot har är medicin, dock sedan flera år utskrivet på recept av läkare efternoggrann utredning, mot ångeststörningen. Men jag äter den bara inom ramen för den utskriva dosen, som inte heller den är extremt hög.
Däremot tillhör jag själv den ideologin som ser medicinering som ett – förvisso ibland nödvändigt – sätt att tackla symptomen. Men det har ingen inverkan på de bakomliggande problemen. Hela mitt mål med detta är ju att återfå en tillvaro där det inte längre finns någon ångest att behöva medicineras emot.
För ett och ett halvtår sedan år sedan hade jag i stället för att skriva detta, skrivit avskedsbrev – vilket jag också satt och gjorde. Denna gången vänder jag mig till samhället i stället.
Jag kan med andra ord fortfarande må dåligt eller känna att livet känns värdelöst. På morgnarna när jag vaknar känner jag fortfarande att jag hade önskat att jag bara kunde fortsätta att sova. Men att faktiskt på allvar försöka ta mitt liv igen är inget som jag känner finns påmin karta nu. Då hade jag ju trots allt inte suttit och skrivit det här.
Fysisk hälsa:
Förvånande nog syns inga av mina problem eller det jag gått igenom på ytan (kanske pgaatt jag i alla fall lyckats stå emot att falla in i något gravare missbruk). Jag är vid fullgod fysisk hälsa, jag är både "heloch ren" och normalt sett vårdar jag t o m mitt yttre ganskabra, tränar regelbundet etc. Även om det ju är de två sistnämnda bitarna som fått stryka lite på foten nu när jag kommit in i en ny kris. Min tandvård är väl kanske lite eftersatt av rent ekonomiska skäl, men i övrigt kommer jag inte att behöva något större bistånd när det gäller just den delen.
Arbetslöshet/boende/ekonomi:
Jag har de senaste åretsökt närmare 200 jobb, vilka alla kan dokumenteras. Allt frånkvalificerade tjänster där det idag ár mycket svårt att komma inpga krisen, till kundtjänstjobb och bar- och restaurangjobb. Jag har varit på en del intervjuer, en såg riktigt bra ut, men i det falletficka jag inte jobbet då jag ansågs "överkvalificerad". Att söka jobb är sannerligen en heltidssyssla. Och framför alltnär man ändå mår dåligt. Vid varje nej, särskilt då det varitfråga om en intervju, känns det – oavsett omgivningens uppmuntrande ord – som ett slag i ansiktet, som att en liten bit mark tappas under en. Efter det sista avslaget (som också var efteren mycket positiv intervju där jag nästan helt kände mig säker och optimistisk att få jobbet), så var det väl egentligen då marken verkligen trillade under mina fötter, luften gick ur mig, och jag i stället för att orka gå upp ur sängen nu de flesta morgnar bara känner ångest, magont, apati.... Tills medicinien orkar ta mig upp.
Även om jag är EU-medborgare, bosatt inom EU, så kvalificerar jag inte för någon social hjälp här eftersom jag aldrig lyckats jobba och betalat in till systemet. Jag har således inte lyckats betala någon hyra sedanden 15:e februari. Och jag vet inte i nuläget hur lång tid det kommer att ta, men jag räknar i alla fall inte med att bli hemlös mars ut, skulle jag bli det har jag alltid vänner jag kan sova hoshögst tillfälligt. Men däremot från månadsskiftet mars/april och framåt ser det mycket, mycket mörkt ut. Jag har som sagt ingen familj, mina vänner har hjälpt mig tillräckligt, Ja.. som sagt. Jag tar mig ju tiden att skriva dessa rader av en anledning!!
Jag hoppas verkligen att ni tar detta på allvar. Jag vet inte hur mycket synen ochsamhällsklimatet har förändrats i Sverige sedan jag själv bodde i Sverige. Det finns egentligen två saker som jag är mest av allt rädd för kommer att hända nu när jag tagit den här kontakten. Jag vet att jag har skrivit det innan, men det är så viktigt för mig att jag upprepar det ifall, ifall det är något ytterligare formellt krav jag behöver uppfylla för att inte bli avvisad av er pga någon enkelt tillrättad formalitet.
-Det ena skulle vara att bli runtskickad utan att någon myndighet, kommun eller enhet ser detsom "sitt" bord. Att bli bollad mellan exempelvis psykiatri som tycker att det är ett ärende för socialtjänsten eller vice versa. Man läser ju skräckhistorier om människor sommår akut dåligt men som ändå blir avvisade vid psykakuten. Därför försöker jag underlätta även för "samhället" med att ta denna kontakten i förväg, för att det ska bli lättare att lotsa mig till rätt hjälp.
-Det andra jag är väldigt rädd för är ifall det faktum att jag bott utomlands de senaste åren skulle diskvalificera mig från hjälp. Men det ärockså därför jag skriver för att fråga om de formella kraven om detta.
Så jag hoppas att det finns i alla fall lite humanitet kvar i det svenska samhället, och att det finns hjälp att få om man verkligen är motiverad, vilket jag kan lova att jag är. Jag hoppas och tror att det finns både engagerad och erfaren personal inom socialtjänsten – mitt ärende är ju säkert nog inte det enklaste. Men jag vet som sagt bara inte riktigt vart jag ska börja, förhoppningsvis kan detta vara en början. Och mitt mål är egentligen ganska enkelt. Det enda jag vill ha är ennormal och ordnad tillvaro, med sysselsättning, tak över huvude,mat för dagen, och fri från ångest, rädsla, depression och skräck.
Tack för att ni tog ertid att läsa, och tack för att ni finns :) Hoppas förväntansfullt på svar med kanske några goda råd!
Med vänliga hálsningar