Hej, hoppas jag lägger inlägget på rätt ställe nu...
Jag har insett att jag inte mår bra. Jag insåg det för en tid sedan, när koncentrationsproblem blev mer och mer påtagliga och minnet började svika.
Jag mådde riktigt dåligt ett tag och tänkte att jag borde söka hjälp. Men det blev aldrig av. Jag klarade mig ju, och jag försökte hitta de små sakerna som gjorde mig lite gladare, lite piggare.
Det var mest festande som gjorde mig glad. Jag träffade även på en man jag fattade tycke för. Vi träffades ofta, han fick mig att må bra. Han festade också ofta, och drack ganska mycket alkohol, det föll sig naturligt att vi festade tillsammans. Jag funderade aldrig så mycket, ville bara ha roligt och leva för stunden, glömma allt det jobbiga.
Men någon gång ska verkligheten komma ikapp. Den verklighet där jag tagit SMS-lån som jag inser att jag inte kommer kunna betala tillbaka, utan är tvungen att ta ytterligare SMS-lån... Som jag inte heller kan betala tillbaka.
Jag har sedan Maj inte haft riktigt tillräckligt med pengar för att kunna leva ett drägligt liv, jag har knappt haft råd med mat. Jag tappade hopp och lust för allt, istället för att försöka ordna upp det så drack jag alkohol och drog täcket över huvudet.
Jag skulle ha pluggat upp poäng på högskolan under sommaren så jag skulle kunna fortsätta få studiemedel och plugga vidare till hösten. Detta har jag inte lyckats med.
Jag känner att jag var dömd att misslyckas den dagen jag föddes. Allt som kunde gå fel har gjort det. Jag har aldrig gjort något bra.
Det var väldigt nära häromdagen att jag blev påkörd av en buss, hade jag tagit ett litet steg till så hade det varit kört. Jag önskar att jag hade gjort det. Jag önskar att mina reflexer inte hade stoppat mig. Jag vill verkligen inte leva mitt liv längre. Jag ser ingen ljusning på något. Jag vill inte vara en börda för min mor som lånat ut pengar till mig för hyra o dyl, trots att hon knappt har några själv.
Varje dag funderar jag på enklaste sättet att avsluta mitt liv.
Det här är inte sunt, hjälp mig.