Svaga Nerver

Jag har ett problem och det är att jag upplever min man har "svaga nerver". När vi träffades
många år sedan så berättade han att han mår dåligt väldigt lätt i stressande situationer. Hur
dåligt han skulle komma må anade jag aldrig då. När vårt barn föddes så fick han kolik som pågick
nästan hela första året. Från början klarade min man det bra...men sen sakta förändrades han.
Han började sova mycket..eller steg tidigt upp ur sängen då han visste jag var ute en kort ärende.
Han duscha, åt och stack ut på mindre än 15 minuter. Jag kände han undvek både mig
och barnet. Försökte jag ta det på tal så blev han aggressiv. Idag 2,5 år är pojken större och
stressen minskat hos min man. Men nu när jag börjat jobba heltid igen så måste min man
hämta hem vårt barn 3-4 timmar innan jag slutar jobb. Varje dag klagar han på saken/
situationen...hur jobbigt det är att ta hand om vårt barn. Jag uppfattar att min man har svag sinne
och klarar inte av denna situation. Märker i helheten att allt som går snett i hans liv t ex blir inte
antagen till nån kurs så blir han väldigt nedstämd, okontaktbar under en viss period. Förr bråkade
vi mycket pga jag inte förstod vad var fel..men idag när han t ex kan prata lite om tiden kring
vårt barns födelse/hur han mådde så har jag fått liksom en förklaring hur han mår i stressande situationer.
Min man är inte svensk..och den biten bidrar nog oxå till att i hans kultur förväntas mannen vara
en "machoman" och psykiska svagheter döljer man.
Idag typ när vårt barn skriker/gråter för mycket så väljer min man att ta en promenad för att
liksom ta paus från denna situation. Så funkar bättre istället för att han börjar må dåligt.
Jag förstår idag hur min mans psyke fungerar..och jag förstår oxå det inte så lätt för min man att
prata om det. Min önskan vore att vårt barn skulle stanna lite längre tid på dagis..och jag tror vårt
barn mår bästa av det oxå. Och min man mår bättre så. Hur går man tillväga för att få denna
önskan igenom? Nu har min man just nu inne i en period där han mår psykiskt dåligt. Han
säger att hans liv är slut och han orkar inte med att leva i våran kravsamhälle. Vad man
än säger så bryr han sig inte så nu tänker jag på vad är bäst för vårt barn

Eva

Kommentarer

Hej

Vi har valt att redigera ditt inlägg något av sekretesskäl.

Vi kan läsa att du har kämpat länge under svåra förhållanden utan att be om stöd och hjälp. Det verkar som om du är och har varit stark under lång tid och att du försöker se till att få det så bra som möjligt för såväl din man som för er son.

Du beskriver att din man redan när ni träffades anförtrodde till dig att han lätt mår dåligt i stressande situationer och att detta har ökat under åren som gått. Av det du beskriver så mår din man uppenbarligen inte bra och de uttalanden som han gjort om att hans liv är slut ska tas på största allvar. Du beskriver att din man, på grund av sin kultur, förväntas dölja psykiska svagheter för sin omgivning. Vi ser det som positivt att han ändå har berättat för dig hur han mår och att du, trots denna svåra situation, kan ha förståelse för detta. Du skriver att ni bråkade mycket förr men att ni numera kan prata och förstå varandra istället, vilket är en mycket bättre utgångspunkt för såväl er som för ert gemensamma barn. Dessutom är det en bra förutsättning för att kunna nå en förändring.

Vi förstår att du vill försöka lösa situationen genom att pojken ska vara längre på dagis så att din man ska slippa bli stressad och må dåligt. Vi tror att det som först och främst bör ske är att din man söker professionell hjälp för sin psykiska hälsa. Utan hälsan kommer det vara svårt för din man att finnas till för pojken på bästa sätt. Av det du skriver så förstår vi att hjälpsökandet verkar vara något som bär din man emot, men kanske tycker han att det är enklare om han vet vart han kan vända sig och om han hör det från någon som han litar på, exempelvis dig.

Vi skulle rekommendera din man att ta kontakt med den vårdcentral som han är listad på. Det han bör göra är att berätta om hur han mår och be att få boka en tid med en psykolog. Är han inte listad på någon vårdcentral, alternativt att han av någon anledning inte vill gå just dit, så kan han ringa eller gå till någon annan vårdcentral i Malmö. Nedan finns en länk över de vårdcentraler som finns samt nummer och adress till dessa:

http://www.skane.se/templates/Page.aspx?id=224034

På en vårdcentral kan han få en professionell samtalskontakt som kan göra en bedömning av hans psykiska mående och vilket stöd just han behöver.

Skulle det dock vara så att han mår akut dåligt, exempelvis uttalar att han inte orkar leva, så är det snarare psykiatrin som han bör kontakta. Detta kan han göra dygnet runt på telefon 040-33 80 00. Han kan även vända sig till Allmänpsykiatriska kliniken som har en akutmottagning lokaliserad till psykiatrihuset på SUS Skånes universitetssjukhus). Denna mottagning är öppen dygnet runt och alla som söker på mottagningen blir bedömda av läkare.

Det du kan göra, utöver att stödja din man i kontakt med sjukvården, är att vända dig till Barn och familj i er stadsdel för att förhöra dig om vilka insatser som finns och som skulle kunna vara till stöd och hjälp för er i ert föräldraskap. För att komma i kontakt med dem så kan du ringa till något av nedanstående nummer och be att få bli kopplad till de som arbetar med Barn och familj.

Centrum: 040- 34 58 70
Husie: 040- 34 62 14
Fosie: 040- 34 57 00
Hyllie: 040- 34 57 76
Limhamn-Bunkeflo: 040- 34 63 35
Kirseberg: 040- 34 60 30
Oxie: 040- 34 38 48
Rosengård: 040- 34 51 30
Södra innerstaden: 040- 34 56 05
Västra innerstaden: 040- 34 49 00

Det viktigaste är, precis som du säger, att hålla fokus på vad som är bäst för er son. Att ha en pappa som mår bra och som har ork att vara närvarande är en viktig del. Du finns där för din son men det kan vara svårt att finnas till hands fullt ut när du samtidigt måste tänka på din mans psykiska mående som faktiskt påverkar hela familjen. Glöm inte bort dig själv och tveka inte att ringa till Barn och familj i din stadsdel för att be om stöd och hjälp. De som arbetar där, har precis som du, barnets bästa i fokus!

Hoppas att du fått svar på dina frågor och du är välkommen åter om du har några fler funderingar.

Vänligen

Soctanterna

Soctanter