Våra vänner har fått sina 2 barn; 3 år och 5 år, omhändertagna för ca 6 månader sedan.
Föräldrarna anses vara lite svagbegåvade. Men jag som känner föräldrarna mycket väl, tycker inte soc handlat från barnens bästa. Föräldrarna tar väl hand om sina barn men behöver stöd i sitt föräldraskap. Men när man läser deras barns utredningar blir man mörkrädd och tänker att dessa ska inte ha barn över huvudet taget.
Jag har tagit del av barnens utredningar och ser tydligt hur saker ställs till föräldrarnas nackdel. Tolkningar är till soc fördel och känns inte sanningsenliga. Alla personer som är med och tar beslut om barnens framtid får ta del av dessa utredningar som är så överdrivna och på många punkter helt felaktiga. Föräldrarna har ingen chans att få rättvisa.
Där har under utredningen varit en person som skrivit ner sina tolkningar av föräldrarnas hantering av barnen, under övervakade umgängen som inte stämmer. Personens åsikter ligger som underlag för viktiga beslut angå umgängesrätt, inte utökad umgängesrätt, anklagar mamman för att förmodligen ljuga mm. Denna personen har endast gymnasieutbildning, "barn och fritid". Hur kan en person utan kompetens eller erfarenhet ens få dokumentera, sådant som utredaren sedan tar ned i utredningarna?
Där står i utredningen att förskolepersonal sagt att ena barnet en gång kommit i smutsiga kläder. När föräldrarna sedan själva frågat förskolepersonalen säger de att de dessutom sagt att barnen förutom den gången alltid varit hela och rena, alltid passat tider och sagt ifrån om det var något. Detta står inte alls med i utredningen. Varför gör man så? Det är ju inte en rättvis bild från vad förskolepersonalen sagt. Vid en ev, rättegång har förskolepersonalen sagt att de gärna vittnar till föräldrarnas fördel.
Barnen har blivit placerade hos ett äldre par; som är 58 resp 63 år. Soc säger att det ska vara en uppväxtplacering. Ska så små barn placeras hos så här gamla personer?
Där är en anmälan från en mamma på barnens förskola som tyckte föräldrarna hanterade en situation med sina barn dåligt. Förskolepersonalen såg hela förloppet och höll inte med mamman som anmälde. I utredningen står den anmälan med, men ingen uppföljning av anmälan har soc gjort. Varför gör man inte det? Då hade det blivit en helt annan bild.
Jag var med på ett möte hos soc med föräldrarna, som stöd. Jag ifrågasatte handläggaren som bara svarar med att det bara var "små pusselbitar" som inte spelade så stor roll i det stora hela. Men då får jag säga att dessa pusselbitar inte skulle vara med över huvudet taget.
Handläggaren sa redan 2 v efter omhändertagandet att föräldrarna aldrig skulle få hem sina barn igen, de skulle bara bli umgängesföräldrar.
Föräldrarna vill göra allt för att få tillbaka sina barn. De har gått i familjerådgivning med gott resultat. De har blivit nekade kursen "Active parenting" och teckenspråkskursen TAKK, då utredaren inte tyckte det var lönt. Från dag 1, har föräldrarna bett att få gå kurserna. Nu har de fixat TAKK kursen själva utan soc. Pappan ska försöka ta körkort och är duktig med det. Vi ska övningsköra med honom.
När barnen blev omhändertagna mådde båda föräldrarna dåligt. Nu är det jättestor skillnad. Soc bryr sig inte om detta alls.
Föräldrarna har inte fått någon som helst stöttning från soc sida, i traumat att bli fråntagen sina barn. Föräldrarna får endast träffa sina barn 2 h varannan vecka, under övervakning.
Trams, enligt mig! De är inte farliga alls för sina barn.
Barnen älskar sina föräldrar så mycket och det skär i hjärtat att se detta pågå. Dessa 2 barn vill ha och se sina föräldrar betydligt mer.
I detta fallet anser jag soc gjort för snabba beslut som de inte kan ändra pga prestige, känns det som. Där skulle finnas andra åtgärder att hjälpa familjen istället för att stjälpa och splittra denna fina familj.
Finns där något jag kan göra för att hjälpa dessa 2 barn att få flytta hem till sina föräldrar som snart går under av sorg och förtvivlan?
Tacksam för svar! / vitsippa