Hej! Jag är en tjej runt 30 år och känner att jag håller på att tappa greppet om allt. Jag har varit deprimerad sen jag var liten och har då och då fått äta mediciner men har aldrig fått någon annan behandling. Jag har bott i Skåne i 8 år och har haft det svårt under hela tiden. För ett år sen låg jag inne i 10 veckor på en psykiatrisk avdelning här i Malmö och antar att jag snart måste ta mig till akuten igen för att bli inlagd. Efter utskrivningen har jag träffat en läkare 2 gånger, en läkare som inte har koll på mig - jag vet ju inte ens vilken diagnos jag har! - och som jag känner inte tar mig på allvar. Nu har jag väntat i snart 2 månader på att få veta om jag får byta läkare, jag ringer hela tiden men ingenting händer! När jag låg på sjukhus blev jag lovad behandling, jag måste få terapi för att kunna fortsätta leva, men jag får ju ingen hjälp! Jag klarar inte av något, jag fick avbryta mina studier just när jag skulle ta min examen och har alltså ingen utbildning, bara en studieskuld på 300 000 kronor. Nu går jag på försörjningsstöd och försöker hitta ett jobb. Jag har väntat sen i mitten av januari på att få träffa min handläggare/arbetsterapeut på Arbetsförmedlingen, men inget händer där heller, fast jag ringer och mailar hela tiden. Jag känner mig så lurad av Malmö Stad eftersom dom inte hjälper mig. Jag sitter hemma i lägenheten och dör känns det som. Det enda jag vill är att jobba och tjäna mina egna pengar, spara till en resa kanske, få var glad någon gång. Men det känns hopplöst. Nu är jag så nere att det är svårt att sköta något överhuvudtaget. Jag är jätterädd för att jag ska bli så dålig att jag hamnar helt utanför samhället, mina relationer spricker och jag har ingen aning om hur jag ska kunna sköta mitt jobb när jag äntligen får ett. Vad ska jag göra? Jag kan ju lägga in mig på sjukhuset igen, men är rädd för att dom bara ska lova massa saker och säga att dom ska hjälpa mig utan att det händer något. Jag vill inte bli lurad igen. Det är mitt liv det handlar om! Om jag blir inlagd igen, hur fungerar det då med mitt försörjningsstöd? Vad ska jag göra med Arbetsförmedlingen, jag har ju rätt till en handläggare? Det känns som att myndigheterna skiter i mig och jag är ledsen och arg för att jag inte får samma chans till ett bra liv som andra. Var är mina rättigheter? Jag vill vara en fungerande medborgare och göra bra saker, jag vill umgås med människor och kunna gå utanför dörren utan att behöva förbereda mig i flera timmar eller dagar. Det är så lite jag vill, och ändå känns det som att det aldrig kommer att fungera. Jag kommer ju att dö om jag inte får hjälp, jag vill inte leva så här i 30 år till. Är bästa sättet att gå till psykakuten igen? Vart kan jag vända mig om jag känner att Malmös sjukvård inte vill hjälpa mig? Tack för en bra tjänst.