Sorg

Vill bara skriva av mig lite för jag tycker det bara blir för jobbigt ibland... :'(

Förlorade min Farmor för lite mer än ett år sen, vi stod varann JÄTTENÄRA ....och det var inte väntat heller även att hon var gammal och det blev som en chock. Jag tillåter mig inte att sörja, gråta eller prata om det med någon.. håller det inom mig liksom. Andra i min familj ( mamma,pappa, faster...) pratar mera öppet om det eller accepterar det lättare. Jag drömmer mycket om henne på nätterna och tänker på henne på dagarna. .. jag har börjat tycka olika saker liknar henne ... och jag förstår inte varför.... t.e.x kan mitt gosedjur likna henne ibland ( jag är 30 år men det är tröstande med det ibland på nätterna) , eller någon på stan tycker jag ser ut som henne.

Igår träffade jag en tant i ett sammanhang som verkligen påminde om Farmor, både till utseendet men framförallt sättet, hennes barnbarn var så omtänksam mot henne som jag var och det var ju massa kärlek mellan dom....tänkte på min Farmor, att precis sådär var det ju....och då gråter jag ännu mera inombords.... Jag är så glad för andras skull, för andra som känner likadant som mig ....men det gör ju bara ont i hjärtat när dom har en Farmor/Mormor och inte jag .... :'(

Jag drömmer så mkt om begravningen och har svårt att komma över den...och när jag ska sova på kvällen känns det som jag ligger i en kista och ska sova , eller ser kistan framför mig.

...vad är det för fel på mig? :'(

Känner mig bara så ledsen, hur ska jag orka hela mitt liv ?...det blir ju bättre säger alla men det känns som någon skjutit mig i hjärtat liksom...och jag håller på att förblöda.

VARJE morgon är det samma sak, JAG VILL INTE BLI LÄMNAD, JAG ÄR RÄDD OCH LEDSEN och allt känns svart....sen under dagen lättar det, men så nästa morgon igen är det samma sak....gosedjuret har jag nästan kramat sönder ♥ ......

Jag har kontakt med Psyk...och det finns ju folk jag kan ringa, stödteamspsykatri har en beredskapstelefon, akut-psyk finns...men akutpsyk ringer man ju bara om det är akut och det är det ju inte...även att jag är ledsen...' Ledsen är ju alla' säger mamma till mig....så varför ska jag ringa för jag är ledsen....min samtalsperson svarar ju bara på vardagar,men det känns som jag inte har något att komma med ' jag är bara ledsen och rädd och otrygg' men det är ju många som är.....och jag försöker trösta mig själv,men det funkar inte.
Skulle jag ringa varje gång det blir såhär skulle jag ringa varje morgon och det funkar ju inte.

:'(

Jag har svårt att ringa och be om hjälp, visa mig svag och sårbar,men känslorna vill inte försvinna heller, är samma sak varje dag att jag känner mig LEDSEN,RÄDD och OTRYGG även att jag har folk omring mig..jag har ingen bra kontakt med min familj så till dom vill jag inte vända mig. Jag vill heller inte verka tjatig och älta,men jag pratar ju heller inte med någon men jag har känslan att jag är jobbig.

snöflinga

Kommentarer

Hej!

Vi förstår av vad du skrivit att din farmors död verkligen har påverkat dig och ditt liv. Hur man bearbetar någons bortgång är så individuellt, och vissa behöver mer hjälp och stöd i detta än andra.

Du är duktig på att beskriva dina känslor och hur du gör för att finna lite tröst och trygghet, åtminstone när du skriver. Just att skriva är kanske är ett sätt för dig att hantera din sorg och hur du bearbetar din förlust av din farmor.

Det vi tror är viktigt är att du faktiskt tillåter dig sörja, om det innebär att du ”ältar” och är ledsen, rädd och otrygg, så är det kanske så det är och ska hanteras. Du skriver att du har kontakt med psykiatrin och även en kontaktperson som du kan kontakta på vardagar. Använd dessa kontakter för att få hjälp, prata med dem om hur du känner det, att du skulle behöva ringa när du är ledsen och kanske även till beredskapstelefonen på psykiatrin när du känner så.

Du beskriver att du har en känsla av att du är jobbig, att du verkar tjatig och ältar även om du inte pratar med någon om din förlust och din sorg. Tillåt dig vara ledsen, och tillåt dig tjata med folk runt om dig, så att du på något sätt får ut sorgen och inte behöver bära den själv.

Vi hoppas att du hittar ett sätt som passar dig för att fortsatt bearbeta din sorg och förlust.

Vänligen

Soctanterna

Soctanter