Hej.
Arbetar inom kommunen fast anställd, Gick in i väggen 2010 och blev sjukskriven. Kom tillbaka till arbetet efter för kort tid och blev sjukskriven igen 2012. Diagnos Depression,ångest mm. Då jag var inne i min första depression så var jag så sjuk att jag låg i vårt garderobsrum med kraftig ångest under flera månaders tid. Jag tappade kontrollen över ekonomin och började spela på olika spelsajter. Har två barn 10 och 13 år gamla och bodde innan i en bostadsförening. Min sambo tröttnade på mitt beteende då jag för det mesta låg ner på soffan och orkade ingenting. Vi kom överens om att sälja huset och att alla mina räkningar skulle gå vidare till Kronofogde för att rädda barnen och min sambo. Efter detta skulle vi börja om igen. Min sambo ändrade sig sen och hon köpte en ny bostadsrätt med barnen och jag blev hemlös. Vi har båda gemensam vårdnad över barnen. Mitt första möte med socialtjänsten var i fjor sommar på västra innerstaden. Tog med mig alla papper som sjukintyg mm. Fick som svar att de inte kunde hjälpa mig och hänvisade mig till härbärget i Malmö. Jag sa också att jag behövde hjälp med mitt spelande och då hänvisades jag till öppenvården Gustav. Handläggarna tittade inte ens på mina sjukintyg. Öppenvården Gustav ville inte ta emot mig då jag hade för stora sociala och psykiska problem för tillfället. Efter att bott på 11 olika ställen under det sista året och i bil och utomhus tröttnade jag och gick ner till Oxie socialkontor. Det kom en handläggare som jag fick prata med i ca 2 minuter med en glas vägg mellan oss. Efter att jag förklarat min situation sa hon att jag skulle själv betala för hotell och sedan återkomma när pengarna var slut för att ansöka om bistånd. Hon sa också att jag skulle ha mina möten med barnen hos min före detta sambo. Fick genom luckan papper över olika bostäder man kunde söka, Då jag fick över 25 anmärkningar vill ingen av dessa ta emot mig. Ett möte bestämdes mellan öppen psykiatrin och socialtjänsten angående min bostadssituation men blev inställt då socialen menade på att de inte ordnade lägenheter till klienter. Jag har börjat arbeta 25% men har fortfarande stora problem att klara min vardag och i veckan blir jag bostadslös igen. Min frågor är var finns banperspektivet. Är det rätt att skicka en deprimerad människa till härbärge. Istället för att hjälpa mig där jag är så verkar det som att jag minst måste knarka, supa eller försöka ta självmord innan hjälpen kommer. Jag är sjuk enligt öppen psykiatrin men för frisk enligt socialtjänsten att få hjälp till ett boende så att jag kan klara mitt arbete och kunna träffa mina barn. Har hamnat mellan stolar hela tiden och snart orkar jag inte mera.
MVH F