Hej, jag har en nära anhörig med LPT-beslut. Han har under de senaste fem åren åkt ut och in på psyket och har numera en förvaltare. På psykavd återhämtar han sig ganska snabbt. Men väl hemma går han in i sin egen värld, drar ner rullgardinerna, går inte ut, klipper alla kontakter, magrar snabbt och sköter inte hygienen. Förfallet går allt snabbare under hemmaperioderna. Lägenheten behöver saneras allt oftare. Grannarna klagar, även om han inte är direkt hotfull .
Vi är flera som är övertygade om att han skulle behöva flytta till ett särskilt boende där han kan få hjälp med hygien, mat och kanske få lite sociala kontakter. Kruxet är att han absolut inte vill eftersom han inte anser sig vara sjuk. Ansvariga säger att det är onödigt att ens ansöka om särskilt boende eftersom det inte går att flytta någon från bostaden mot dennes vilja. Stämmer det? Finns det ingen gräns för hur djupt en människa kan sjunka innan samhället griper in? Om det finns en gräns - hur ser den ut och vem avgör?
Frivillighet är förstås bra och eftersträvansvärt. Men om man är psykiskt sjuk, eller drogberoende, är ju den fria viljan begränsad. "Frivillighet" kan bli ett argument för att inte göra något, ett slags medberoende.
Tack, men det var inte riktigt svar på frågan om det går att tvinga någon att flytta mot dennes vilja och vad som i så fall krävs. Jag har god kontakt med förvaltaren men även han är villrådig. Men jag ska kontakta överförmyndarnämnden.