Är Det Aldrig Dags Att Bryta

Postat: 2007-05-30 01:55

Jag är själv förespråkare för att barn har rätt till båda sina föräldrar. Så även om den ene inte är världens bästa förälder. Det är ju också samhällets inställning och det man utgår ifrån. Dock känns det som att myndigheter ibland går lite för långt i sin strävan och sina rekommendationer och blir blinda i sin iver att kvarhålla en mindre lämplig förälder i ett barns liv. Jag anser att man ibland får väga för- och nackdelar mot varandra eller till och med vilka nackdelar som är värst. Visst är det ultimata att ha bägge sina föräldrar till hands och det finns forskning som visar att barn till ensamstående utan den andre föräldern närvarande mår sämre än andra barn. Det är säkert sant också om man ser de barnen som en homogen grupp men om man går ner på mikronivå så finns det situationer där man kan fråga sig om det är mest skadligt för barnet att bara ha en närvarande förälder eller att ha två, där den enes beteende kan innebära andra skador.

I mitt fall är barnets pappa tungt kriminell och även missbrukare. barnet har aldrig levt ihop med sin pappa eftersom jag lämnade honom och han dessutom sattes i fängelse när barnet var nyfött och för lång tid därefter. Jag tror på att ge alla en andra chans och dessutom är det viktigt att ha båda sina föräldrar så jag gjorde täta besök i fängelset med babyn och fram till 2 års ålder och barnet fick under hela tiden höra sin pappas röst i tfn flera gånger i veckan. När barnet var drygt 3 år kom pappa ut och vi började med umgänge där jag var med de första gångerna för att sedan utöka till ett par timmar utan mig och sedan en hel dag och även övernattningar. Pappan är en mycket omtänksam, kärleksfull pappa som älskar sitt barn ofantligt mycket dock är hans prioriteringar helt fel. Han har klart narcissistiska drag och är fixerad vid makt och pengar. Han skulle aldrig skada eller behandla sitt barn illa, men ändå så blir det skadat(anser jag) av hans livsstil. Han umgås mycket med vårt barn, köper allt barnet pekar på och sätter inga som helst gränser och har inga rutiner alls. "det är synd att barnet ska bli ledsen" är hans uppfostringsmetod. När han så köpt halva stan till barnet och lovat lika mycket till så märker jag att hans gamla manér kommer tillbaka. Under den första fängelsevistelsen var han mest arg för att han "åkte fast". Hade han inte själv missbrukat så hade han heller inte åkt fast för knarkföräljning så när han kom ut igen skulle han bara låta bli att missbruka så skulle "affärerna" gå bättre och han skulle inte åka fast igen eftersom han är så smart....Alltså kan man lugnt säga att att fängelsevistelse i flera år samt behandling inte hade någon som helst effekt. Han VILL inte byta bana utan bara bli bättre på det han gör. Efter mindre än ett år i frihet så åker han naturligtvis dit igen. Jag såg det komma en tid innan. Det framkom dessutom att han hade förvarat droger i sitt hem under tiden han hade umgänge med vårt barn. Nu sitter han där han sitter i några år till och enda kontakten med vårt barn är per tfn. Här handlar det om att pappa konstant söker bekräftelse från barnet om det älskar honom, om det saknar honom, vad de ska göra tillsammans när pappa kommer hem och är då barnet inte med på noterna så "gör du pappa ledsen". Ett ständigt skuldbeläggande av barnet. Det borde vara HAN som ska förtjäna barnets kärlek och inte tvärtom. Jag är naturligtvis dum i huvudet som berättat sanningen för vårt barn, det är bättre att ljuga för att barnet inte ska tappa respekten och kärleken till sin pappa. han har ju inte gjort något fel, han ville ju bara se till så att hans barn fick en trygg ekonomisk framtid. Hans resonemang är alltså helt uppåt väggarna. Jag anser därför att pappas närvaro i barnets liv i längden gör mer skada än att barnet inte har någon pappa alls. Barnet ska gå igenom hela sin barndom utan att kunna slappna av på sin väg till vuxenlivet. Flera gånger i veckan ska barnet påminnas om sin frånvarande pappa och undra över det. Sen ska pappa äntligen komma ut när barnet har gått igenom halva grundskolan och då ska vi vänta på nästa gång han åker dit. Det kommer han att göra, det är bara en fråga om tid. Härom råder inget tvivel tyvärr då det handlar om en människa jag känner mycket väl och han resonerar fortfarande i banorna att han bara behöver agera smartare. Åker han inte dit så kommer i så fall barnet att få umgås med honom när han inte har affärer att sköta och dessutom utsättas för en miljö full av kriminella. Vad jag undrar efter detta långa svammel är om det verkligen ÄR i barnets intresse och bästa att ha en sådan pappa i sitt liv? Jag skulle gärna vilja få motiverat hur nackdelarna med att vara utan far är mindre än de nackdelar det medför att ha en far som bara kommer att finnas sporadiskt under mycket korta perioder som visserligen då dyrkar sitt barn och köper månen till det, men som finns där på sina villkor, när det passar i det stressade livet som langare där drogerna går före allt.