Postat: 2009-12-28 13:02
Jag är en man i 70-årsåldern och min hustru är snart 62. Vi bor i nybyggd vill i en omkretskommun till Malmö. Min hustru har sedan barndommen haft depressioner och har på senare år fått diagnosen Bipolär. 1996 fick hon en hjärnblödning och deta fick till följd att hon blev sjukpensionär 2003 och fick sluta sitt jobb som lärare. Hon har inte kunnat fylla sitt liv med något alternativ. Hon har i många år druckit(främst vin) men efter en brott på knäskålen 2007 och hennes tvillingsysters samtidiga död(självmord)har det blivit dagligen.
Jag har försökt att få henne att låta bli att dricka men det går inte. Jag har försökt allt: S:t Lars Psykiatri(där hon varit inlagd, MAS Beroendecentrum(där hon varit inlagd, Beroendecentrums öppna behandling(3 ggr/vecka), anmält henne till kommunen enl LVM, bett kommunen om frivillig hjälp(varit på behandlingshem 3 dagar innan hon skar sig och blev intagen 2 dagar på S:t Lars). Hon har varit intagen 4 månader på S:t Lars enligt Lpt. En gång var hon intagen på Beroendecentrum men skrev ut sig efter 6 timmar. Jag har försökt med AA och länkarna men ej acceptabelt för henne, försökt med kommunen men värdelöst enligt min hustru. Jag har tänkt i minst ett år att lämna henne då jag inser att jag är medberoende och att jag finns här gör det möjligt för henne att fortsätta sitt alkoholmissbruk.
Min hustru äter massivt med psyk.mediciner och sömnmedel(sömnproblem har alltid förföljt henne) och f n även en låg dos Stesolid(10 mg/dag enligt ordinationen). Hennes båda söner(30 och 24 år) har inget intresse att träffa henne - de kommer någon gång pga att jag finns här, enligt utsago. Min hustru vägrar att åka till S:t Lars Akut.
Detta är en kort resumé det finns så mycket mer att säga. Men allt är så fruktansvärt och så hopplöst - jag saknar ord och förstår inte hur göra. Jag inser ju att min hustru håller på att supa ihjäl sig.
Vad skall jag ta mig till???
Postat: 2010-01-31 12:36
Känner väldigt med dig och din situation, förstår att det måste kännas väldigt tungt. Du verkar ha en hel del insikt om medberoende och därför vill jag dela med mig av min erfarenhet.
När man är i den onda cirkel av missbruk och dåligt mående som din fru befinner sig i är det väldigt svårt att se klart och finna värde i olika behandlingar.
Jag berättar kort vad som hände mig, kanske kan det ge lite hopp.
Jag hade liknande problem (som din fru) för några år sedan, min familj gjorde en LVM-anmälan och de bad en annan person att göra ytterligare en anmälan till socialtjänsten.
Två anmälningar räckte för att de skulle kunna "låsa in mig" och ge mig behandling även om jag själv inte godkände det. Det blev min räddning! Jag var så klart först väldigt arg på dem. Efter ett tag när jag hade fått hjälp med avgiftning, inställning av psyk-medicinen etc kunde jag se det med andra ögon. Idag förstår jag att de räddade livet på mig.Du kan få hjälp med det som kallas för "intervention". Då kommer en familjeterapeut hem till en och hjälper till att prata med din fru och ev.försöka få med henne till behandling.
Ett bästa och främsta tips till dig är-ring ett behandlingshem och be om ett info-möte, de hjälper till att reda ut vad man kan göra. Om du orkar, gå till två olika ställen och känn efter vilket som passar dig/er bäst.
Exempel på ställen att ringa till är: "Nämndemansgården" som skulle vara ett av mina förstahandsval eftersom de har många patienter i mogen ålder och jag vet att det är ett seriöst ställe. Andra stora behandlingar som jag känner till, till namnet är Provita och Prokrami och det finns säkert många fler.Var inte rädd att ta kontakt och säg ifrån. Det är så många som mår dåligt i dagens samhälle och många vill ha hjälp, så ibland får man tala högt och stå på sig.Låt inte det avskräcka.
Be om hjälp, för hjälpen finns därute! Skänker många tankar av hopp till dig.