Hej.
Jag har en sambo som dricker för mycket - tycker jag. Hans drickande är inte periodiskt utan väldigt regelbundet, 2-3 ggr i veckan, ibland mer, sällan mindre. hans sällskapsliv består uteslutande av folk han dricker med och det är inte så ofta han nöjer sej med att bli salongsberusad. De gånger vi är sociala med andra ( oftast hans föräldrar eftersom vi inte har något gemensamt umgänge ) dricker han inte överdrivet, det händer till och med att han kör, fast då brukar han dra i sej ett par glas när vi kommit hem.
När jag träffade honom för tio år sedan drack han betydligt mer, då "festade" vi tillsammans. VI kunde sätta i oss en bag-in-box utan problem och sov sedan till två tre på eftermiddagen.
Allteftersom åren gick ville jag komma någonstans i förhållandet - GÖRA saker tillsammans.
Det var alltid svårt, han hade inte lust med något annat än att äta, dricka och ha sex.
Jag köpte alltid hem vin och sprit när han skulle komma till mej, för att han skulle trivas och för att jag inte riktigt visste hur umgänget annars skulle se ut, liksom. Själv drack jag mycket mer än vad jag egentligen ville och mådde dåligt över det.
Sedan blev jag med barn, det var hett efterlängtat av oss båda och inte helt enkelt.
Nu såg det ut som om han skulle ändra sej, jag var tydlig med att vårt liv tillsammans måste se annorlunda ut framöver.
Man kunde möjligen tycka att han hade kunnat visa lojalitet och helt sluta med alkohol då jag förstås inte drack något. Det är det som är det mest provocerande; han har alltid sagt att han inte är beroende, att han dricker för att det är gott och för att det är kul att vara full.
Sent kommer jag att glömma hur jag den första dagen efter förlossning satt på BB med babyn i famnen och såg de andra papporna komma och gå. Han kom och stank sprit, han hade firat sin dotters anländande...
Sedan dess har livet gått på. De kvällar han är ute sitter jag här med ont i magen och undrar hur full han ska vara när han kommer hem. Det är obehagligt - och obegripligt! - hur man kan tycka att det är ok att vara drucken inför sin älskade så ofta; prata en massa skit och säja saker man sen inte minns att man sagt. Jag brukar gå och lägga mej innan han kommer hem, så att jag ska slippa se. När han är tillräckligt full lägger han sej på soffan och sover. Han stör annars oss med snarkningar och tandgnissel.
Det har hänt en gång att han kommit hem full när den lilla varit vaken. Han är alltid kärleksfull när han är onykter så det finns inga våldsamma inslag. Men den gången skämdes han och lovade att det inte skulle upprepas.
Det har för övrigt hänt att han erkänt att han dricker för mycket och att han ska skärpa sej. Det har till och med hänt att han sagt att han är alkoholist men, oftast säjer han emellertid saker som: "Du visste vem jag var när vi blev tillsammans.", när det blir diskussion. Jag har har alkoholrelaterade tråkigheter med mej från barndomen och är oerhört noga med att vår flicka ska slippa känna den osäkerhet och ängslan som kommer av att föräldrar är "konstiga". Min sambo brukar säja att jag är överkänslig just för mina tråkiga minnen och att jag ställer orimliga krav.
Min sambo arbetar heltid. Lägg där till två sena kvällar med onykterhet i veckorna och en i helgen. Han säjer att han blir trött av sitt jobb, själv skulle jag varit död om jag körde på som han. Han röker mycket och motionerar inte alls. Hans matvanor är dåliga. På helger är han trött och seg och svår att få igång. Så klart! Det känns ledsamt för mej att alltid behöva tjata på att vi ska göra saker med familjen, även om han lika ofta följer med på vad jag hittar på så är det ofta uppenbart motvilligt.
Nu har det kommit dit hän att jag inte står ut mer. Jag tycker dumdrygheten som hör fylla till börjar uppträda även i nyktert tillstånd, han är spydig mot mej och lättstött. Jag håller oftast inne med vad jag tycker då han brukar säja att jag pratar för mycket.
Jag måste säja att han oftast är en snäll människa och mycket fin med sin dotter. Jag oroar mej bara för hur han ska sköta det jag betraktar som missbruk när han har henne, för nu ska vi separera.
Det är så sorgligt för familjen har varit så viktig för oss och jag drabbas hela tiden av misstanken att jag faktiskt ÄR överkänslig! Är jag det?
En annan bra sida för stöd och där man kan vara annonym är www.beroendelinjen.se. Sök på forum, du kan få stöd och svar på frågor (ofta väldigt bra och snabbt) och du kan diskutera med andra i liknande situation. Du hittar också många länkar och andra tips och mycket läsvärt!
Hej
Jättebra att ni läser varandras inlägg och kommer med tips när ni ser att det finns sådant som personen skulle kunna vara hjälpt av.
Vänligen
Soctanterna