Postat: 2009-12-02 08:32
Hej.
För två år sedan behövde jag hjälp efter att ha försökt starta företag och det gick helt enkelt inte, i slutet jobbade jag enbart själv för att komma fram till något vettigt att gå till någon som kan satsa pengar i företaget eller bank med men till slut var det ohållbart, jag insåg att jag skulle kunna betala hyran eller mat närmaste månaden, inte båda.
Den 19:e ringer jag till socialtjänsten och förklarar min situation.
Jag får höra av den som blev min handläggare att man är tvungen att ha sökt jobb de tre senaste månaderna och ha hushållit med pengarna motsvarande socialbidragsnorm under samma tid för att kunna få hjälp.
Hushållit hade jag gjort bra men inte sökt jobb under tiden.
Jag får inga pengar på två månader och svälter faktiskt hur märkligt det än kan låta, jag börjar fundera på det man säger om nödens lag och sitter i duschen och gråter över att jag kanske kommer att behöva stjäla eller ännu värre råna någon för att alls överleva hur märkligt det än låter.
Jag tycker per definition inte att man har rätt att råna eller stjäla men tror att det går att driva vilken människa som helst till den punkten där man ändå gör det mot sin egen vilja.
Jag lade mig att vila majoriteten av dygnets timmar för att spara kroppens energi och hamnade i depression och efter två månader fick jag pengar och började iaf kunna köpa mat.
Mitt i alltihopa (när nästan två månader gått från första kontakten med socialtjänsten) fick mina föräldrar brev från kronofogen om min lägenhet som står i deras namn.
Mamma ringer upp, jag känner att jag plötsligt inte har några känslor kvar när hon berättar vad de fått i brevlådan, jag blir helt likgiltig inför framtiden och räknar med att behöva bryta med mina föräldrar.
Ett långt samtal slutar med att de betalar min skuld och låter mig flytta hem till dem istället i väntan på komunen.
De får själva bekymmer på grund av detta men som de nätt o jämt klarar av och slipper flytta från sin nästan färdigbyggda nya villa de inte haft råd att bygga klart invändigt.
Utsidan är däremot mycket vacker.
Nu är jag däremot fast i min depression går fortfarande på socialbidrag med korta undantag när de som jag uppfattat det mer eller mindre hittat på svepskäl för att avslå mina ansökningar om pengar.
Det verkar sammanfalla med när jag börjar må bättre och berättar att jag ser ljusare på framtiden eller tror mig vara på väg att få ett specifikt jobb.
Det går inte alls bra att hitta jobb längre som innan kontakten med komunen och depressionen, på intervjuverna får jag inte samma kontakt jag har fått förut, de märker att det är något som inte står rätt till.
Teoretiskt borde det vara lätt för mig att få jobb eftersom jag är verksam inom en tekniskt avancerad branch som är i stort behov av kunnig personal med min kunskap men något brister numera.
När jag på senare tid satt mig in i lagtexter så ser jag att komunen är skyldig att hjälpa till direkt och utan tidsaspekt om så behövs.
Och inte verkar man kunna kräva något visst beteende före kontakten med socialtjänsten heller gällande ekonomi eller jobbsökande, endast efter kontakt tagits.
Jag har en väl tilltagen lust att stämma komunen för förlorad tid och den inkomst jag har vid stämningstillfället retroaktivt.
Detta har kostat mig depression och dåligt mående kostat samhället en utebliven resurs och detta på grund av en myndighets agerande som ska kunna de lagar de jobbar enligt.
Läser jag så fel och har missat något viktigt här för jag får inte ihop det hela till något annat än att komunen gjorde fel åtminståne i början.
Har funderat på om jag möjligen kan ha AS, det är en diagnos man kan få när man har problem med social ömsesidighet men ändå har minst normal intelligens eller bättre i korta drag.
En del kan dessutom ha klart stärkt begåvning på vissa saker, något som förklara min tidigare framgång i yrket jag bär.