En flicka har precis flyttat hem till sina föräldrar i Sverige efter att ha förlorat sin sambo i en olycka i ett europeiskt land. Hon är svensk medborgare och flyttade utomlands strax efter gymnasiet. Där har hon klarat sig utmärkt själv, prövat på olika jobb men de senaste 4 åren jobbat på ett och samma jobb.
I samband med olyckan bestämde hennes mor som kom ner för att ta hand om henne och ge henne stöd men pga hon var i så dåligt skick att allt blev så otroligt kaotiskt bestämdes det att hon skulle hem till Sverige. Så lägenheten sas upp i alla hast och tömdes, det packades och magasinerades möbler och allt det praktiska ordnades, hon slutade på sitt jobb eftersom läkarna rekommenderade att hon tog en paus och vilade. I samband med polisförhören och kontakten med sambos föräldrar drabbades hon av en post-traumatisk kollaps och hamnade på psykakuten. Där sa läkarna att hon skulle behöva mycket hjälp av professionella och av anhöriga för att ta sig ur detta. Det fanns verkligen inte en möjlighet för henne att stanna kvar i det landet just då. Väl i Sverige kontaktades MAS-psykakuten men de vägrade att ta hand om flickan trots remissen. De ansåg att hon "såg ut att må bra". Hon fick istället en kurator på vårdentralen som inte gav någon hjälp alls. Hon borde enligt psykiatrikern anmälas för att inte ha remitterat flickan till en professionell. Under tiden försökte flickan och hennes familj ordna någon sorts framtid och tillvaro. Hon försökte få a-kassa i Sverige då hon jobbat och betalat alla sociala försäkringar i det andra landet som tillhör EU under flera år. I all uppståndelse som kommer efter en olycka och allt det praktiska kring döden som ska ordnas ägnades inte en tanke åt pappers och arbetsformaliteter utan fokus las på att tömma läg och avsluta livet i det främmande landet så snabbt som möjligt för att kunna resa hem och starta sorgbearbetningen. Flickan tänkte inte på att skriva under en uppsägelse på sitt jobb och de ville hon skulle komma och jobba så snabt som möjligt. Hon tänkte inte heller på alla viktiga papper som månadslöne spec eller andra sådna papper som finns i ett hem och som blev kvar eller slarvades bort i all hast. Hon anmälde sig som arbestsökande ganska tidigt men på arbetsförmedlingen är det ingen som lyckas hjälpa henne med det hon kanske har rätt till så hon har förlorat all rätt till ekonomisk ersättning. Hennes gamla arbestgivare vill inte heller hjälpa med kopior på gamla lönebesked pga de tror att de kommer att behöva betala något bidrag, skadestånd eller så. Ingen förstår varför de inte vill och hur systemet fungerar i det fallet mellan EU-länder. För att ha något att sysselsätta sig med började hon på Komvux, att läsa upp sina betyg och för att komma ut i ett mer vanligt liv. Nu får hon bidragsdelen av CSN,en liten peng som räcker till böcker och läkarbesök. Hennes planer om framtiden är små och svåra, difusa, men lite i taget gör hon framsteg. Men drömmen på ett eget litet krypin förblir en dröm. Det är svårt att bo i en trea med två småsyskon och en hund, plus mamma och pappa. Det finns aldrig lugn och ro. Och det finns inte en chans att betala för sig och hjälpa till. Far jobbar heltid men mor är mammaledig med den lägsta föräldrapenningen.
Till råga på allt blev flickan och hennes vän överfallna av ett gäng kriminella, det drabbade henne extra hårt och livet blir tungt igen. Hon är rädd nu även mitt på dagen, på skolan eller så fort hon ser ett större gäng ungdomar.
Flickan går nu hos en riktig bra pskiatriker som kallar hennes tillstånd för post-traumatisk stress med panikångest- attacker. Hon borde ha fått hjälp med detsamma hon kom i landet och de här månaderna utan professionell hjälp gör att den helande processen tar ännu längre tid och mer krafter.
Frågan är, baserat på det jag berättat nu, skulle det finnas en möjlighet att hon fick hjälp att komma på fötterna och påbörja ett nytt liv i Sverige nära sin familj? Familjen har verkligen ställt upp för henne hitills och vill ha henne nära men det blir svårare och svårare att klara av det ekonomiska i hemmet och det är förnedrande för en så drifitg flicka som klarat sig så bra i ett helt främmande land, fixat jobb och allt att plötsligt tom fråga om fickpengar.
Finns det en möjlighet? i så fall hur går man tillväga?
Jag är mcyket tacksam för ett svar av er soctanter och ointresserad av andra inlägg eller kommentarer av helt okunniga på det jag just skrivit.
MVH/