Hej! Jag är en sedan 15 år heltidssjukskriven man som är helt beroende av försörjningsstöd eftersom FK vägrar sjukpensionera mig trots upprepade ansökningar.
Nu har jag hamnat i en väldigt jobbig sits. Socialen på min hemort försöker tvinga mig att bli sambo med mina barns mamma som bor i en annan stad på pendlingsavstånd. Till saken hör att jag och mamman har varit särbos och folkbokförda i olika städer under hela vårt förhållande sedan 2013 - även efter barnens födelse, och ingen av oss har minsta intresse eller vilja att flytta ihop. Vi är dessutom platoniska och snarare vänner sedan många år.
Barnen är folkbokförda hos mamman men de spenderar fördelat över hela året ungefär likvärdig tid i båda våra hem, pga att barnen är hos mig fredag till söndag ordinarie veckor, plus alla lovdagar, studiedagar, röda dagar och klämdagar, samt stor del av sommarlovet.
Att vi är särbos trots att vi har två barn som vi tillsammans uppfostrar, och tar ansvar för i lika hög grad, är konventionellt men en sammanvägning där fördelarna för oss klart överstiger nackdelarna. Båda barnen är utredda, och konstaterade att de har npf. Ena barnet har två npf. De har särskilda behov och anpassad skolgång. Eftersom barnen ofta hamnar i konflikt med varandra på vardagarna så har vårat särboskap för oss varit vad som räddat familjen, då vi delar på oss på helgerna. Oftast har vi var sitt barn hos oss, men också ibland låter vi den andre föräldern få en fri helg.
Jag har själv npf'et Aspergers syndrom
vilket i mitt fall innebär högkänslighet för syn, ljud och lukt-intryck, beröring, värme, kroniska sömnbesvär, och att socialt umgänge gör mig lätt utmattad, vilket gör att jag behöver betydande egentid för att jag ska kunna ladda mina "batterier" och fungera.
Så frågan är alltså - får socialen försöka tvinga oss att flytta ihop trots att det på alla sätt skulle bli sämre för oss som familj? Barnen har vuxit upp med två lägenheter i två städer och de vet inget annat. De älskar båda städer och lägenheter likvärdigt, och de mår toppen av att få egentid med sina respektive föräldrar, och andningspaus från sitt syskon.
Jag har hotats av socialen med att jag inom 6 månader måste välja att antingen vara singel eller sambo, och att mamman då sörjer för mig (det vill varken hon eller jag). Socialen vill nu hålla mig fjättrad vid min stad med kommunbaserad arbetsträning trots min 100%iga sjukskrivning som ständigt förnyas.
Jag och mamman vet att jag skulle krascha utan min lägenhet, men mamman skulle också krascha utan min hjälp på veckodagarna, då det blir övermäktigt för henne att ta hand om båda barnen ensam, och samtidigt orka jobba.
Jag är också den som 3 av 5 vardagar ser till att barnen kommer till och från skolan - upprätthåller skolplikten alltså, lagar mat till barnen och hjälper dem med läxorna.
Får socialen göra såhär mot mig? Har jag inte rätt att befinna mig var jag vill så länge jag har en full sjukskrivning? Visst skulle jag vilja befinna mig oftare än halva månaden i min lägenhet, men det går ju inte pga barnens behov. Borde inte barnperspektivet vara viktigast, och vad som fungerar för oss som familj? Jag (men även mamman mår jättedåligt över denna press!
P.s. Jag vill verkligen inte flytta ens för att bo som särbo i samma stad som min särbo. Jag vill bo kvar i staden där jag bor!
Tacksam för utförligt svar på denna komplexa situation.