Hej. Jag vill börja med att säga att jag tar upp små fragment ut en annars otroligt invecklad och stor historia. Detta är alltså inte allt, men det är väl det som brinner just nu.
Jag har under 7 års tid varit skild från mitt barns pappa. Från första start lovade han mig heligt att han skulle göra allt för att ta barnet ifrån mig. Han har under årens lopp pratat väldigt illa om mig i byn vi bor, och till människor jag känner. Jag har inte lagt någon vikt vid detta utan fokuserat på att barnet skall må bra. Han har nekat mig resor med barnet utan egentliga anledningar, men han reser mycket med barnet. Han köper saker till barnet som jag inte har råd med och gör saker med barnet för att försöka få barnet på hans sida. Att han är en "roligare" människa att bo med.
Nu har situationen eskalerat, han har aldrig haft kontakt med mig eller svarar på mina försök till kontakt men nu har han börjat prata illa om mig till barnet.
Han säger åt barnet att han far illa hos mig och att barnet inte får bo mer än halvtid hos mig så att han kan säkra upp barnets mående på sina veckor. Det enda konkreta han berättar för barnet, som undrar på vilket sätt han far illa, är att han inte har någon begränsning av skärm här hemma.
Jag är en helt vanlig mamma som umgås med mitt barn, jobbar, är på aktiviteter, träffar vänner och familj på helger osv.
Vi har rutiner här hemma, och jag har förväntningar på att barnet hjälper till med vissa saker och gör sina läxor efter skolan m.m. En helt vanlig familj. Men jag har inte tidsbegränsat hans användande av skärm. Jag anser inte att jag behöver det då barnet använder skärm när han spelar med kompisar, eller telefon när han är hemma för att kommunicera med vänner och när han är ute för att kommunicera med mig. Hos pappan är det tvärtom, där pappan får tjata på barnet till den grad att han nu får begränsa sig. Gör jag fel som inte har tider för barnet? Det är inget som går till överdrift och barnet har ett fullt normalt liv hos mig, precis som hos vem som helst som är högfungerande?!
Barnet har de sista månaderna gråtit inför umgänge med pappa. Han vill inte dit, han vill inte bo där. Han säger att han upplever att pappan pratar illa om mig, att pappan försöker köpa honom för att han skall bo där mer. Han försöker berätta för sin pappa att han vill bo mer hos mig, men pappan säger att han får välja själv vart han skall bo så länge han bor där han mår bäst. Då säger sonen att han vill bo hos mamma mer, och träffa pappa varannan helg. Detta går inte pappan med på, såvida det inte är hos pappan han vill bo.
Pappan säger till barnet att jag inte kan ta hand om honom, att jag aldrig har några rutiner, att jag är fattig, att jag vägrar köpa nya skor till barnet så att han får göra det, att jag skilde mig för att jag träffade en ny och övergav dom. Sonen säger även att pappa inte hjälper honom med tandborstning och detta har jag också uppmärksammat, utan pappan låter sonen gå in på toa och göra det själv, morgon och kväll. Det har resulterat i början till hål på en tand.
Hans fröken i skolan har uppmärksammat att pappan vägrar gå på utvecklingssamtal när jag medverkar, och hon har frågat hur det står till. Jag har då varit ärlig och förklarat, och hon har sagt att sonen uttrycker inget i skolan så hon har inget att göra en orosanmälan på. Men att det inte låter bra.
Jag har aldrig någonsin pratat illa om sonens pappa, då mitt fokus är att barnet skall må bra och att han har rätt till båda sina föräldrar och att vi föräldrar aldrig får påverka barnets tankar och känslor gentemot den andra. Det kan ge men längre fram som vi inte riktigt vet om.
Jag har under många år varit rädd för pappan, jag fick hjälp av Koncept Karin i Malmö stad att lämna honom.
Vad ska jag göra? Denna situationen äter upp mig, och jag är rädd för vad pappan är kapabel till att göra om jag tar detta ett steg längre och faktiskt ber om hjälp. Jag har bitit ihop länge nu men nu börjar det påverka barnet i den grad där han mår dåligt och jag har ett ansvar att skydda honom.