Om en klient, mot förmodan, inte söker tillräckligt många bostäder så beror det ju alltid på någonting. Då är ju det viktigaste att försöka ta reda på varför. Vilka hinder som ligger i vägen för klienten, istället för att börja kontrollera om klienten sökt alla bostäder som hen påstår.
Är klienten "blyg", har klienten social fobi, någon funktionsnedsättning som gör det extra svårt att ta dessa kontakter?
Har klienten ett missbruk som hen behöver hjälp med och som gör att klienten kommer av sig?
Är klienten för hungrig? Eller för trött? Pga av sömnbrist och matbrist?
Har klienten för stukad självkänsla, pga sin svåra situation, som gör det svårt för hen att ringa runt och mejla runt till olika presumtiva bostadsbolag?
Har klienten en svår social situation, med människor runt sig som tar för mycket energi av hen på något sätt?
Blir klienten psykiskt eller fysiskt misshandlad av någon i sin vardag?
Etc. etc.
Om vi börjar kontrollera individer, istället för att hjälpa dem när de behöver extra hjälp, då har vi väl ändå börjat gå fel väg? Frågan är varför det blir så här? Det beror säkerligen inte på den enskilda handläggaren, utan på strukturella saker på arbetsplatsen.