Hej. Jag undrar hur det går till när soc samtalar med barn som har problematik? Vi är under utredning vilket är extremt påfrestande rent psykiskt. Mycket oro,katastroftänk och rädsla över hur det hela ska sluta när utredningen är klar. Då kvinnorna på soc inte kunde föra samtal med våra barn när vi var där på möte ville de därför göra ett nytt försök fast hemma hos oss då de menade på att det brukar kunna gå bättre att föra samtal med barn i deras hemmiljöer. Det känns väl sådär... Som jag har förstått det så vill de prata med barnen UTAN att föräldrarna är med. Det som skapar ännu mer ångest och oro hos mig är hur det ska gå när och om de vill prata enskilt med våran dotter. Hon är diagnostiserad med generell språkstörning, IF och Adhd vilket lätt kan leda till en del missförstånd och oklarheter i vissa situationer samt konversationer. Exempel: Om jag eller min man säger åt henne om något hon inte får göra och med en bestämd röst (på samma sätt som de flesta föräldrar säger åt sina barn) kan hon undra om man är arg fast man bara har låtit lite allvarlig på rösten och inte är det minsta arg eller sur. Hon kan ha svårt att greppa humören och känslorna mellan "glad, arg och ledsen" , och det är där jag är så rädd för att det skulle kunna bli missförstånd. När det kommer till barn med problematik är det ju inte ovanligt att man kanske får tillrättavisa lite oftare, vilket skulle kunna få det att låta som om vi ofta är arga på henne trots att vi inte är det ifall frågan "Brukar dina föräldrar kunna bli arga på dig?" eller liknande skulle dyka upp. Det kan ju bli hur fel som helst om hon kopplar tillsägelse med allvarlig röst till detsamma som att man kanske är arg. Ber man henne att vidareutveckla och förklara närmare vad hon menar och i vilka situationer det kan vara si eller så, är det inte alltid hon kan det och där tar det stopp. Trots att vi inte har något att dölja så tynger detta mig och rädslan för att minsta lilla missförstånd kan leda till problem är väldigt stor. Hur arbetar soc när det kommer till att förhöra/prata med barn som har stora svårigheter p.g.a diagnoser? Oavsett (i såna här fall) kan både ledande frågor samt känsliga frågor som bara ställs rakt ut innebära katastrof. Även hon kan missuppfatta och ibland händer det även att hon säger "ja" fast hon egentligen menar "nej" och tvärtom. Får jag eller min man vara med i hennes fall och förklara vad hon menar (tolka) för att kunna ge en klarare bild av det hon säger, menar och sånt som hon själv inte kan förklara, eller kan det verka misstänksamt emot oss föräldrar på något sätt? Det brukar kunna hända att vi får förklara för folk vad hon menar när det "kört fast sig helt" i konversationer hon är med i och när hon själv inte kan göra sig förstådd. Vi föräldrar förstår ju ändå henne bäst. Som jag nämnde tidigare så har vi ingenting att dölja och skulle inte haft någon som helst anledning att oroa oss för ett enskilt samtal mellan soc o våran dotter om hon inte hade haft sin problematik. Vi har kört med öppna kort hela tiden och erkänt att det vi blev orosanmälda för (ett högljutt bråk mellan mig och min man som någon granne hörde) verkligen var jättedumt, att vi skäms extremt mycket för att det gick över gränsen och att det aldrig mer kommer upprepas men att vi inte var oss själva den dagen då det varit ett flertal tuffa saker som inträffat och som tärt oerhört mycket på oss. Kallar bråket som var för en engångsföreteelse då vi i vanliga fall inte är föräldrar som brukar bråka och som annars sköter situationer där vi är oense om något på ett snyggt sätt. Kom verkligen som en stor chock när vi fick veta att de ville utreda. Vi är ju inte en familj med problem där barnen på något sätt far illa eller som tidigare ens haft med soc att göra. Bad om att få läsa hur den som orosanmält uttryckt sig och när jag läst det så kunde jag förstå att soc ville ta sig en närmare titt på oss då anmälan var väldigt "laddad och överdriven". Vet att många föräldrar kanske säger så, men här stod det saker som varken vi eller anhöriga till oss kände igen. Om det varit helt korrekt information så hade vi stått för det. Fast vi är som vilken annan familj som helst känns det oerhört tufft. Vet att soc endast "tar barn" när det är riktigt illa, om föräldrar vägrar samarbeta eller ta emot hjälp, men jag är ändå så fruktansvärt rädd! Tänk om något går snett i utredningen som skulle kunna innebära att barnen rycks ifrån oss? Att förlora sina barn är ju en förälders värsta mardröm. Känner till att det sprids mycket desinformation om soc och tror såklart inte på allt jag ser och hör på sociala medier, men kommer ändå inte ifrån att jag är livrädd samt har en rädsla för vilken makt myndigheter kan ha. Jag har full förståelse för att föräldrars känslor inte spelar någon större roll när det kommer till barnavårdsutredningar, men man känner sig bara så granskad, misstänkt, men även "uthängd" när de vill kontakta skola och förskola. Att man är under utredning är ju inget man vill skylta med och att folk ska få reda på precis. Man skäms ju och känner sig som en jättedålig förälder. Har pratat med förskolan om hela situationen och ska även prata med skolan då det känns bra om de känner till hela läget redan innan soc ringer. Det är efter dessa samtal som kvinnorna från soc ska komma hem till oss. De sa att de skulle ta med sig bildstöd för dottern, men det kan ju bli missförstånd ändå. Kort sagt, hur gör man på soc i såna här lägen och för att vara helt säker på att det inte blir/blivit några missförstånd eller oklarheter när man samtalar/samtalat med ett barn som har funktionsnedsättningar samt svårigheter med bl a kommunikationen? Min yngsta är inte utredd för något ännu men ses i nuläget bara som lite sen i språkutvecklingen trots att den går framåt. I den övriga utvecklingen är han inte sen alls och trots lite språkförsening syns framstegen även där, så samtalet med honom kan komma att gå lättare. Som sagt, det är endast rädslan för missförstånd som gör att det hela med barnsamtal känns jobbigt. Skulle jag få en tydlig bild av hur det går till när det gäller samtal med barn som har problematik och hur man kan försäkra sig om att det inte har blivit några missförstånd från samtalet/samtalen med dessa barn, så skulle det kännas bättre och kanske få mig att kunna slappna av lite mer. Hur ska jag ta upp med vår socialtjänst, utan att riskera någon
misstänksamhet emot mig som förälder, att jag eller min man gärna är med under samtalet eller alt. ber om att få veta vad som sagts efteråt för att se i fall det är något jag/han kan behöva förtydliga eller förklara? Kort sagt, hur hanterar vi föräldrar och socialtjänsten en sån här situation på smidigaste sätt så att ingenting går fel? Självklart får de prata med våra barn hur mycket de vill, men vi vill bara att det ska gå smidigt till och utan att det riskerar att bli några missförstånd eller otydligheter som kan komma att påverka utredningen samt vad soc anser ska hända efter utredningen negativt. Något som jag och man borde tänka på inför detta? Uppskattar verkligen om jag fick svar på mina frågor. Stort tack på förhand! // En mamma