Hejsan!
Jag har lite tankar och funderingar som jag behöver hjälp att få klarhet i, ska försöka göra en väldigt komplicerad situation så kortfattat som möjligt.
Mina barn är placerade enligt lvu, vi är två vårdnadshavare som inte bor ihop.
Två år innan placeringen och då vi levde ihop så fick vi starka rekommendationer från socialtjänsten att separera pga att pappan till de nu placerade barnen varit våldsam mot mitt äldsta barn.
Det var en väldigt destruktiv relation och jag var känslomässigt nedbruten. Så rekomendationen från soc var min räddning att komma ur den.
Men efter år av psykisk misshandel, tre barn och ett hus att ta hand om så fick jag aldrig chans att återhämta mig eftersom utredningarna från socialtjänsten överlappande varandra och det gick i ett.
Varenda utredning avslutades utan hjälp eller insats så det kändes som om soc hade bestämt sig för att barnen skulle placeras, dom gav sig inte.
Jag klarade inte av att bygga upp mig själv och få en fungerande vardag under dessa omständigheter vilket föranledde att jag missade en del av barnens tider till tandläkaren och liknande och städningen av hemmet kom på efterkälken.
Ca 1 1/2 år efter separationen omhändertogs mina barn.
Då jag var boende föräldern och den enda som tog ansvar för barnens omvårdnad så blev jag per automatik den föräldern i utredningen som missade tider etc och som brustit i att tillgodose barnens behov.
Trots att soc hade information om vår situation sen ett par år tillbaka och mycket väl visste vad pappan utsatt oss för och att han inte hade förmåga eller vilja att ta ansvar för sina barn så beskrev man i utredningen att hans enda brist var att inte skydda barnen ifrån de omsorgs brister som fanns i mitt hem.
Nu har barnen varit placerade i två år, jag har sedan dag ett fokuserat på mig själv och på att förändra mina brister, trots att det är mycket svårt att släppa de orättvisor som jag utsatts för av socialtjänsten.
Pappan är lika förnekande som innan och visar fortfarande på avsaknad av självinsikt, oförmåga att förstå och bemöta barnen. Han har inte kunnat följa planeringen och har dessutom uteblivit från flera umgänges tillfällen med barnen.
Han är totalt emot all typ av samarbete med mig och han gör allt han kan för att få ha barnen för sig själv.
Men det är inte för att han vill ha barnen eller för att han tycker att det är barnens bästa. Utan han vill att jag ska vara utan dom, det hade varit hans största vinst. Det handlar egentligen inte alls om barnen för honom.
Vi har genomgått en vårdnadstvist, men pga att barnen var placerade enligt lvu ansåg familjerätten inte att det fanns skäl att ändra vårdnaden pga att en av oss då skulle förlora insynen i placeringen. Så därav var deras utredning ofullständig och många viktiga delar missades, bland annat pappans våldsamma handlingar mot barnen och mig.
Tingsrätten dömde till fortsatt gemensam vårdnad.
Socialtjänsten har flera gånger de senaste året bekräftat mina framsteg, och det framgår även i deras dokumentation att jag är på rätt väg.
Jag har umgänge med barnen hemma och umgänget utökas ofta.
Nu är det till och med bestämmt att familjebehandlare ska närvara vid umgänget så jag känner verkligen att det går på rätt håll.
Men nu till min funderingar
Eftersom vi är två vårdnadshavare, hur blir det när barnen flyttar hem?
Kan socialtjänsten bestämma hos vem av oss barnen ska bo och hur umgänget med den andra ska se ut?
Jag vet att socialtjänsten kan ansöka om vårdnads överflyttning , men kan dom även göra så att en av föräldrarna tilldelas vårdnaden om detta anses vara det bästa för barnen?
Jag menar, jag har verkligen vänt in och ut på mig själv och gjort allt i min makt. Jag förstår vad gemensam vårdnad innebär men jag kan ju inte styra pappan.
Har försökt få med mig honom till familjerätten i hopp om att få till ett samarbete men han är totalt omöjlig.
Vilka befogenheter har socialtjänsten när barnen ska komma hem?
Jag är jätterädd för att pappans oförmåga att samarbeta ska förstöra mina chanser att få hem barnen. För det vore verkligen inte bra för barnen om dom flyttas hem och situationeb är som den är nu mellan mig och pappan.
Eller är lvu i hemmet det ända sättet för socialtjänsten att kunna bestämma hos vem barnen ska bo när dom ska flytta hem?
Får socialtjänsten ens "behålla" lvu om det "bara handlar om dåligt samarbete mellan föräldrarna?
Jag har samtyckt till socialtjänstens planering men pappan har gjort en hemtagning begäran.
Jag vill jobba hem mina barn då jag känner att det är det rätta och enda sättet. Och jag strävar hela tiden efter ett bra samarbete med socialtjänsten.
Men jag vet att det skulle underlätta hela processen om jag och pappan också kunnat samarbeta... Tyvärr så kan jag inte göra något åt de val han gör... Men jag vill ju få hem mina barn.
Jag har läst många inlägg här samt era svar och ser ständigt att ni skriver att ni inte kan gå in i enskilda ärenden, vilket jag såklart förstår.
Men jag vill bara höra från någon utomstående (inte vår handläggare på socialtjänsten) vilka befogenheter socialtjänsten har när det gäller barnens hem flytt, och vilka olika alternativ det finns för dom att besluta om var barnen ska bo efter en placering utanför hemmet ska avslutas.
Hade dom kunnat kräva av mig och pappan att vi ska gå till familjerätten och få till ett samarbete för att en hem flytt ska bli möjlig?
Jag vet att jag alltid kan ansöka om ensam vårdnad igen, men det är ju en process som tar väldigt lång tid. Vill veta vad som kan göras här och nu.
Vore väldigt tacksam om ni skulle vilja skriva till mig om hur det skulle kunna gå till och vilka alternativ som finns.
Jag är fullt införstådd med att ni ger generella svar och det är allt jag ber er om.
Mvh Maria