Orolig

Hej
Jag är 24 år och jobbar på ett skolkök på en skola. Jag skriver mitt namn inom " för att inte skriva mitt riktiga namn men ok vi kan säga att jag heter "Anna".
Jag blev väldigt orolig över alla sprängningar och skjutningar och slutade gå ut och bröt kontakten med vänner och gick bara till jobbet sen sprang hem och snabbt förbi affären och fick sömnbrist och pratade med elever om att vi kan alla sprängas ihjäl snart och att nån kan börja skjuta på skolan. Jag blev sjukskriven av rektorn och försökte ändå gå till jobbet men blev skjutsad hem, sen på eftermiddagen till psykiatrin av min pappa som pratat med rektorn. Sen blev det bättre två dagar men i fredags(igår) fick jag ångest och jag ringde och tacka nej till psykiatri då kriminellla kan infiltrera dom. Sen på eftermiddagen ringde en "stödjare" av nåt slag som sa hon är socionom på Socialkontoret på kommunen och hon vill hälsa på mig typ måndag eller tisdag och hon har sagt att hon kan följa med till psykiatrin som hon tycker jag ska återuppta kontakten med,. Jag känner lite förtroende för detta då jag ändå litade på henne på nåt sätt. Ska jag tacka ja eller kan jag sättta mig i skit. När man googlar på Socialen (eller soc) så får man både bra och dåliga saker. Då såg jag frågor här som andra ställt. Jag har ju som ung haft MASSOR med Soc förr att göra men förträngt myckett.
Så som ni förstår lever jag i konstant rädsla alltså nåt hände i mitt huvud när dom började spränga såhär mycket. Det kan vara en psykos. Jag bor hemma i mitt gamla rum hos mina föräldrar då¨jag inte törs åka hem till min lägenhet pga jag är rädd för bomber . Dom sprängde bara två hållplatser från där jag bor.
Samtidigt som jag är livrädd för sprängningarna känner jag mig skyldig ungefär som att jag styr dessa kriminella nätverk vilket jag på nåt sätt vet att jag inte gör. Men på skolan den dagen allt blev som värst så sa jag att jag styrde nätverken. Men det gör jag inte och det vet ju alla.
Men en elev berättade hemma att jag gjort ett hakkors i potatismoset (jag är inte nazist och kan inte förklara hakkorset, jag är ju 2a generations invandrare själv) och pratat om att vi ska dö. Så den dagen denna elevs förälder ringde fick jag ju sjukskrivning direkt. Jag är en snäll person alltså. Och det sa psykiatrin att "att nej vi tror inte du är farlig alls". Tack sa jag då.
Rektorn har sagt till min pappa att en journalist ringt och frågat om mig men rektorn säger att han ska göra allt för att skydda mig från att detta inte ska stå i tidningen. Mina kollegor har skickat gulliga hälsningar och dom vill jag kommer tillbaka när jag är frisk. Men då måste dom ju sluta spränga såhär nära.
Jag var konstig som ung och var på BUP, Akut-BUP och jag har bott på två HVB , jag har bott på SiS Brättegården, SiS Vemyra, SiS Folåsa och återigen fast bara kort på Akut-BUP som inlagd så totalt från jag var 13 tills jag var 18 år var jag inte hemma typ för jag hade en LVU som var i 5 år. Sen försvann allt när var 18-19år , jag utbildade mig till kock och jag fick jobb men sen när när dom började spränga så nära mitt hem kom sjukdomen tillbaka. Och nu styr jag nätverk känns det som och jag är livrädd att minsta fel jag gör ska orsaka en skolskjutning. Jag älskar eleverna och vill ingen ska dö pga mig och att jag är typ maffiaboss enligt röster. Men jag kan få LPT som jag haft förr en gång efter LVUet och det vill jag inte så kanske lika bra att återuppta kontakten eller vad tror ni?
Ursäkta jag skriver rörigt.

Ska jag ta emot besök från stödpersonen här i mitt gamla rum? Det är jag nog beredd att göra.
"Anna"

Smeknamn
2025-02-01 11:01

Hej!

Det låter som situationen med sprängningar och osäkerheten som blir med detta och alla skriverier om kriminella nätverk har blivit en trigger för dina tidigare trauman. Det du beskriver i dina tidigare kontakter med socialtjänst och sjukvårdens psykiatri, tyder på att du är på väg att bli allvarligt sjuk, precis som du reflekterar över i din berättelse.

Vi tror att ju tidigare du tar hjälp och stöd av socialtjänstens stödperson och psykiatrin, ju bättre förutsättningar finns det för att det blir frivillig vård. Precis som du skriver kan sjukvården gå in och vårda dig med tvång enligt LPT om du skulle bli en fara för dig själv eller andra.

Eftersom du har en insikt i att rösterna och tankarna som just nu finns hos dig inte är rätt, är det nu du själv ska agera och ta hjälp av dem som finns runt dig och vill dig väl.

Vårt råd är att ta emot hjälp, från stödpersonen som erbjudit sig och från psykiatrin.

Vänligen

Soctanterna