Hej,
Jag ligger i vårdnads/boende/umgängestvist med mitt ex, och har även (tillsammans med båda barnen) skyddade personuppgifter pga hens fysiska och psykiska våld och både jag och barnen lever med trauman efter detta. Och familjerätten gör det så mycket värre.
Jag vet och förstår att de behöver vara neutrala under utredningen och i sitt utlåtande till tingsrätten. Inga konstigheter. Men jag upplever endast nonchalans från dem i våra samtal, frågorna de ställer verkar vara nån standard med fokus på normalfungerande förhållanden och det blir helt bisarrt att få frågan om hur vi delade upp hushållssysslor när jag tidigare berättat att han sällan var hemma/kom hem sent på kvällarna; påverkad och våldsam, och den ångest och rädsla jag och barnen levt med och i på daglig basis.
Det har redan där påverkat mig otroligt negativt. Jag har komplex ptsd som jag ska behandlas för men med dem på allt annat vet jag inte hur jag ska hålla.
Det väntas hembesök. Jag har bett dem förklara hur de går tillväga för att inte röja våra uppgifter och fick endast ett vagt svar och att "de inte skriver ut adress". Har sagt tydligt att ovissheten ger stark stress, rädsla och ångest. Att jag behöver veta att de kan utelämna detaljer som annars kanske skulle stå med. Att det gäller vår trygghet och säkerhet. Och att de säkert har rutiner för detta - men det är inget som är självklart för mig, hur det går till, särskilt när jag inte ens vet hur det går till i vanliga fall. Men jag får inget svar.
Jag är jätterädd och jag känner mig nonchalerad vilket gör rädslan ännu starkare, ännu värre. Det handlar om mina barns liv och det här är personer jag ska känna förtroende för, att de ska ta beslut för mina barns bästa. Efter en väldigt dålig upplevelse med någon på barnenheten tidigare förstärks allt än mer...
Borde de inte bemöta detta på bättre sätt??? Eller behöver alla någon vidareutbildning i våld i nära relationer och hur man hanterar och bemöter personer med trauma?? (genuin fråga, ingen anklagelse...)
Vet inte hur mycket ni vet kring detta... men chansar..
Tack.