Vanmakt inför familjerätten

Hej!
Jag är en frånskild mamma med två barn 14 och 17 år gamla. Jag och min tidigare man har delad vårdnad och vi har haft varannan veckas boende sedan skilsmässan. Min man flyttade in till staden där min äldsta son börjat gymnasiet medan jag bor kvar i den gamla bostaden i byn där yngsta sonen går i skolan. Dialogen med mitt ex har blivit allt sämre och meningsskiljaktigheterna allt större. Jag är sjukskriven sedan en tid tillbaka och har det ekonomiskt svårt. Min tidigare man har trots detta tagit hela barnbidraget under ett års tid. Vi hade en överenskommelse om att sätta in det på ett barnkonto som båda kommer åt för att båda skulle kunna använda pengarna för sonens behov. Men mitt ex tog pengarna och köpte en speldator till min 14-åring. Han ansåg därefter att sonen var skuldsatt till honom. Jag anser att pengarna aldrig var avsedda för sådant utan basbehov som kläder. Han frågade aldrig mig eftersom han ansåg att sonen önskade sig detta. Men barnbehovet går väl ändå inte till barnet utan till föräldrarna och han är ju trots allt minderårig? Mitt ex tog även den gemensamma bilen trots en överenskommelse om att den skulle följa barnen vid byte av vecka. Eftersom jag är sjukskriven har jag varken råd med dator eller bil just nu. Eftersom jag bor kvar på landet har det blivit svårt för mig att skjutsa barnen. Jag kan ingenting göra eftersom bilen står i hans namn. juridiskt sett har han inte gjort något fel.
Datorfrågan har blivit viktig för mig eftersom min 14-åring utvecklat allt större spelberoende. Han har nu 25 % frånvaro i skolan, alltid på pappans veckor. Pappan ser det bara som naturlig frånvaro. Dessutom tenderar sonen att inte komma längre på mina helger eftersom pappan ofta åker bort och låter sonen sitta hemma och spela. Han informerar inte ens mig om att han åker bort!
Gränsen för mig nåddes när äldsta sonen som är 17 slutade att komma till mig. Det var på grund av att han tyckte det var jobbigt att åka buss till och från skolan. Jag fick ingen chans att tycka till utan pappan bestämde att detta var ok. Jag förstår sonens argument eftersom det finns begränsat med bussar till och från mig och de tar 30 min. Men jag ville ändå diskutera saken och hitta en kompromiss, t ex ett annat schema, t ex tors-måndag eller att vi kunde hjälpas åt mer med hämtning och lämning. Jag lyssnar på min son, jag accepterar att han inte orkar vara hos mig fullt så mycket i skolveckorna men till slut slutade han att komma helt till mig. Det gjorde mig väldigt ledsen. Pappan vägrade alltjämt att diskutera saken. Jag anser att sonen trots allt fortfarande inte är myndig och att vi som två vårdnadshavare borde kunna påverka situationen. Jag vill åtminstone att han bor hos mig ibland. Jag tänker på barnens relation också. Min yngsta son får nu vara ensam med mig på mina veckor. Han går fortfarande i skolan här och har alla sina vänner här. Han vill inte att jag flyttar. Men jag vill vara med båda mina barn de sista år de bor hemma. Jag har heller inte råd att flytta till stan.

Konflikterna blev så djupa att pappan helt har slutat att kommunicera med mig. Vi gick till familjerätten för samarbetssamtal. De havererade totalt efter 3 försök. Socialsekreterarna förstod mig överhuvudtaget inte och verkade inte tycka att mitt ex gjort något fel.
- Barnbidraget ryckte de på axlarna åt; "man gör väl vad man vill med barnbidraget" var deras enda kommentar". Jag försökte argumentera att vårdandshavarna skall bestämma om barnbidraget, att det är till bägge och avsett för basbehov. Dessutom står det i föräldrabalken "att barnen har rätt till likartade ekonomiska förhållanden hos båda föräldrarna."
- Datorfrågan och frånvaron tyckte de inte var mitt problem att bry mig om, utan pappans angelägenhet. Jag hänvisade till föräldrabalken där det står att båda vårdnadshavarna har ansvar och skyldighet att
- Familjerätten ansåg att min 17-åring helt fick bestämma själv var han ville bo. De hänvisar rent av till FN:s barnkonvention om barnens självbestämmande. Jag tycker det är befängt. Den kan väl ändå inte vara avsedd för dessa situationer? I föräldrabalken står det att: "man skall ta hänsyn till barnets vilja efter ålder och mognad", men det står också; "att vårdnadshavarna tillsammans har rätt och skyldighet att bestämma till den dag han fyller 18" och att "barnets behov av en nära och god relation till båda föräldrarna skall beaktas" (§ 2, 11, 13). Är det inte naturligt att man diskuterar viktiga beslut i en familj mellan barn och föräldrar? Skall barnen helt själva kunna bestämma var de skall bo och när, hur mycket dator de skall spela eller om de ens skall gå till skolan eller inte? Så fungerar det väl inte i en vanlig familj, eller ens i någon relation? Det verkar finnas en praxis att helt gå på barnens minsta önskemål i stort som smått.
- När jag hänvisar till föräldrabalken säger familjerätten; "den är väl inget krav att läsa eller följa som förälder", och att jag inget förstått. Men skall inte de som professionella läsa och följa den i samarbetssamtalen?
- Familjerätten tyckte att jag hela tiden ältade det som hänt och att vi bara skulle diskutera överenskommelser framåt. Men det är lätt att säga för dem och mitt ex. Det är ju inte han som hamnat i en hopplös situation. Han har ju fått precis som han vill både med pengar och boendefrågan. Han har både ett ekonomiskt och psykologiskt övertag. Skall jag bara acceptera att han tagit pengarna och bilen och att sonen slutat komma till mig?
Jag misstänker att jag får ett dåligt bemötande för att jag är så upprörd och har svårt att hålla mig lugn. Men de lyssnar inte på mina argument.

Jag känner en sådan hopplöshet och vanmakt efter familjerättens bemötande att jag utvecklat allvarlig depression. Jag vet inte vad jag skall göra. Jag vet att jag kan vända mig till tingsrätten men för barnens skull vill jag inte driva saken. De är ju nöjda med pappans slapphänthet och förstår inte situationen ur ett vuxenperspektiv. Jag är rädd att de skulle vända sig emot mig om jag drev saken. Dessutom tror jag inte jag har råd om det blir en process. Jag har också förstått att tingsrätten nästan alltid går på familjerättens utlåtande och det innebär att samma personer jag redan konfronterat skulle bestämma. Då blir det ju helt meningslöst.

Har verkligen familjerätten rätt i sina utlåtanden?
Vad kan jag göra?
Jag förstår inte hur systemet kan se ut så här?
Kan man ens kalla familjerätten för en rätt när de inte verkar bry sig om föräldrabalken?

Jag ber verkligen om hjälp!

förtvivlad mamma

2025-01-09 09:59

Hej!

Vi ser många frågor i din text, vi ser om vi förstått rätt.

Du undrar om de ekonomiska förutsättningarna för separerade föräldrar, främst över barnbidraget och vad det går till. Du undrar över om barn får bestämma själva var de skall bo när de är sjutton respektive fjorton. Du har en oro för ditt 14-åriga barn som du anser spelar för mycket och är hemma från skolan med pappans goda minne. Vidare undrar du över rättsprocess och familjerättens processer.

Gällande dator och bil, och barnbidraget så är det ganska enkelt att svara. Bilen är gemensam egendom om ni köpte den medan ni levde tillsammans för gemensamt bruk. Den skall vara med i bodelning även om ni var sambos och inte gifta. Detsamma gäller gemensam bostad. Sedan berättar du att ni har valt att ha barnbidragen på ett gemensamt konto som båda haft tillgång till. Där är frågan vem som faktiskt står på kontot. Står kontot på pappan har han förfoganderätt, står det på barnen får ingen av er använda pengarna utan att kunna redovisa detta. Sedan kommer ju er son att tycka att det var en bra idé att köpa en dator, och det är han som eventuellt skulle kunna driva den frågan. Däremot kan du driva frågan om att ni haft en ekonomisk överenskommelse, som pappa brutit mot. Detta är i så fall ett civilrättsligt ärende, du behöver kontakta en jurist.

Föräldrabalken reglerar föräldrars skyldigheter mot sina barn. Barnkonventionen har motsatt perspektiv, alltså barnens rättigheter. I svensk lag är barnkonventionen också lag. Där tar man stor hänsyn till vad barnen vill och mår bra av. Om de två sakerna inte är samma, är det familjerätten som är första instans att utreda vad som blir bäst. Familjerätten är dock inte alls en del av rättssystemet utan av socialtjänsten. De har hand om frågor som rör föräldraskap, men har ingen juridisk makt. Tingsrätten begär utredningar från familjerätten i till exempel vårdnadstvister, och som du skriver går de ofta på samma linje. Men inte alltid. I tingsrätten kommer annan information också fram, som kanske inte synts hos familjerätten, eller det motsatta. De har ingen formell makt att gå in och avgöra tvister på egen hand, det är tingsrätten som kan göra det.

Att du inte känner dig sedd och hörd är ledsamt att höra. Du har möjlighet att be om en annan handläggare, men det är inte självklart att detta beviljas. Du kan också skriva till dem för att vara säker på att din sida av saken verkligen har kommit fram.

Gällande vad barn får bestämma så finns det uttalat både i föräldrabalken och i barnkonventionen att barnets perspektiv och önskemål skall vara vägledande. Man skall alltid prata med barnen, och deras perspektiv skall respekteras. En person som är sjutton räknas i de här sammanhangen som nästan myndig. Det är otroligt osannolikt att någon instans skulle väga in annat än den personens önskemål gällande boende. En fjortonårings ord och önskan väger också väldigt tungt. Här kan det dock, om till exempel barn- och ungdomspsykiatrin eller en kontaktperson eller annat gör bedömningen att den unge har ett destruktivt beteende, göras undantag från den regeln. Ungdomar som är aktiva i ett självdestruktivt beteende brukar inte självmant sluta med det, utan de behöver hjälp. Där har föräldrarna en skyldighet att hjälpa ungdomen att sluta, parallellt med att den unges självbestämmande minskar.

Sammantaget så kan vi inte ge dig så många andra svar än detta: ring en jurist för fri rådgivning, de flesta har den tjänsten. De vägar du har att gå förutom en tvist är att hitta ett sätt att samarbeta med barnens pappa. Självklart är det också av största vikt för er alla att du och dina söner hittar kommunikation och sätt att umgås oavsett var de bor. Det hörs att du har en desperation över din situation, och kanske skulle en hjälp vara att ta kontakt med ordinarie socialtjänst? Där brukar finnas föräldrastöd, familjebehandling och andra insatser för föräldrar som har det tufft, både i relation med den andra föräldern och med barnen. Eller med sig själv.

Lycka till!

Vänligen,
Soctanterna