Signe är 82 år, hon har varit änka i 10 år och funnit sig ganska väl till rätta i livet. Hon tycker att hon har en ganska god kontakt med sina barn, Eva och Mikael som lever med sina familjer. De bor emellertid en bit bort så de har svårt att hjälpa till med praktiska saker som behöver fixas med kort varsel. Hon träffar sina barn ca 4 gånger om året.
Sedan ungefär ett halvår tillbaka är Signe sig inte riktigt lik, barnen tycker att det verkar som att hon tappat livsgnistan. Ett par av hennes bekanta har gått bort och hon känner sig ensam. Hon börjar också tackla av fysiskt.
Eva och Mikael är bekymrade, ibland när de pratar med Signe säger hon att hon inte vill längre, att hon är trött och ser ingen mening med att fortsätta leva. Hon har fått hemtjänst så hon får hjälp med städning och mat, men toalettbesök och personlig hygien klarar hon fortfarande. När barnen frågar hemtjänsten om vad de får för intryck av Signe, säger de att hon verkar ok, hon blir alltid glad när de kommer. Eva och Mikael misstänker att Signe vill visa sig från en positiv sida när hemtjänsten kommer.
Eva och Mikael är inte överens om hur se ska tolka Signes signaler. Mikael tänker att det inte är så konstigt, mamma börjar tackla av och livet är inte så roligt längre. Eva tänker mer i banor av depression och att äldre faktiskt också kan lida av psykisk ohälsa. Efter mycket om och men får Eva med sig Signe till vårdcentralen för att träffa en läkare angående Signes psykiska mående. Läkaren pratar med Signe i enrum men kallar sen in Eva. Läkaren menar att det kan finnas tecken på depression och Signe får därför utskrivet antidepressiv medicin. Eva frågar om det inte finns något annat eller något kompletterande, som samtal. Läkaren säger att det är svårt, det är hög belastning på vården.
Signe börjar nu ringa oftare och tycks ha blivit oroligare och möjligen mer förvirrad än tidigare. När barnen kontaktar hemtjänsten bekräftar de barnens bild, att Signe blivit sämre. Eva kontaktar läkaren som gör förändringar i medicineringen, men situationen tycks inte bli bättre. Eva blir alltmer frustrerad och kontaktar psykiatrin, men de hänvisar först till vårdcentralen. Eva fortsätter att ligga på och får till slut en tid på psykiatrin. Men inte heller här gör man någon annan bedömning, medicineringen fortsätter, läkaren menar att det är svårt att veta vad som beror på medicinering och att Signe blir äldre.
Eva upplever att psykiatrin inte tar hennes mammas problem på allvar. Hon tycker att det känns tröstlöst. Hon tycker att hon känner sin mamma, och hon skulle inte längta efter att få dö i vanliga fall, om hon var frisk. Eva och Mikael försöker hälsa på Signe oftare, när de kommer dit händer det ofta att hon är sängliggande. Hemtjänsten bekräftar detta, de säger att de är svårt att få upp henne ur sängen och överhuvudtaget aktivera sig med något.
En dag ringer hemtjänsten till Eva och berättar att Signe har blivit inlagd på sjukhus. Efter hembesök av läkare konstateras lunginflammation. Signe är i dåligt fysiskt skick. Hon säger att hon absolut inte vill ha någon behandling, hon säger till sin dotter, kan jag inte få slippa, jag vill ju inte vara med längre.
Vilka interventioner ska jag i yrkesroll biståndshandläggare föreslå, vilka lagar ska jag ha i åtanke samt risker med interventioner och teorier som passar i caset