Hej!
Jag är i en situation där både jag och min syster bor hemma hos mamma som är sjukpensionär. Jag har jobb lite från och till men har ingen fast arbetsplats eller fast schema. I bland kan det gå så illa att jag står helt utan inkomst i flera månader i rad. Min syster jobbar inte heller så vår situation är fruktansvärt trängs.
Det blir såklart en hel del tjafs speciellt mot slutet av månaden eftersom vi måste få de få tusenlapparna vi får in att räcka till det allra nödvändigaste och jag går rätt ofta och lägger mig både hungrig och orolig.
Jag är 25 och min syster 27 år gamla vilket knappast gör situationen bättre. Det känns ju som att vi borde ha egna liv vid det här laget, men jag vågar inte träffa någon under dessa omständigheter. Jag vill inte att någon ska se skiten jag lever i. Min syster har ett lättare psykiskt handikapp och håller sig gärna undan myndigheter och liknande, och hon söker inte heller arbete, så hon har heller inget att bidra med till familjen ekonomiskt sett.
Själv jobbar ju när tillfälle ges, men sedan en släktings bortgång för ett par år sedan så försvann all lust att leva och jag känner mig fortfarande totalt nerbruten av sorg. Det blev så tomt i mitt liv och orken till precis allt försvann så jag fastnade i de tillfälliga timvik med oförutsebara arbetstider som jag hade när jag studerade. Jag fick ett timvik över sommaren, men det visade sig att de bara ringt in mig 3 ggr på hela sommaren.
Jag har svårt med att komma igång med att söka jobb. De få vänner jag har peppar såklart, men orken finns inte hos mig.
Mitt största problem i allt detta är att vår ekonomi står och väger på kanten varje månad. Min mamma är ju den som får in lite pengar, men jag oroar mig hela tiden för vad som ska hända ekonomiskt. Jag vet inte längre hur jag ska göra?