Hej. En anhörig till mig har det tufft p.g.a sitt ena barn med NPF diagnoser. Denna mamma har fått konstaterat utmattningssyndrom av läkare då det är och har varit mycket kring hennes barn under längre tid. Hon och hennes man har blivit rekommenderade att kontakta socialtjänsten via en "soc ansökan" för att se vilka insatser och stöd det går att få när ens barn har problematik. I hennes fall rör det sig om en dotter med Adhd och IF. Stödet är som jag har förstått det först och främst tänkt för barnet. Denna mamma vill ha någon form av hjälp, men absolut inte från soc då det är alldeles för jobbigt och känsligt. Saken är den att mamman själv har Adhd och Bipolär sjukdom. Hon är livrädd för soc då hon menar på att inställningen emot föräldrar som har något inte är så bra och att föräldrar som hon ses som "riskfaktorer" till skillnad från föräldrar som inte har något. Hon känner även till andra föräldrar med diagnoser och psykisk ohälsa som haft med soc att göra (både via orosanmälan och som själva tagit kontakt) som har blivit väldigt illa och fientligt bemötta samt fått sina diagnoser och psykiska ohälsa använda emot sig hela tiden, inte blivit lyssnade och litade på och som i vissa fall fått sina barn omhändertagna på vaga/felaktiga grunder och känt sig motarbetade och överkörda. Hon har många gånger känt sig dömd till att ha ett ifrågasatt föräldraskap trots att hon verkligen kämpar hårt, är kärleksfull och t om försummar sig själv helt och hållet för att "duga och räcka till". Hon vill helt enkelt bara få vara och känna sig som en "helt vanlig mamma" utan att behöva stå ut med att bli dömd och ifrågasatt. Kan även nämnas att hon har medicinering för sina tillstånd och att vi runt omkring inte ser henne som "en risk". Hon har haft med soc att göra tidigare. 2021 blev hon orosanmäld för att hon var i en svacka p. g. a dödsfall, vilket hon upplevde både kränkande och orättvist då hon menar på att vem som helst hade mått dålig, känt stor sorg och nedstämdhet i en sådan situation och att "en annan mamma hade nog inte ens blivit anmäld" . Soc var i det fallet väldigt förstående och efter att ha träffat henne, pappan och barnen såg de ingen anledning till att dela anmälarens oro. De kunde känna att det fanns en hög säkerhet kring barnen då familjen har ett brett kontaktnät och inledde därför ingen utredning. Det påpekades däremot i beslutet att barn till föräldrar med diagnoser och psykisk ohälsa löper större risk att fara illa och att det med stor sannolikhet blir utredning om hon orosanmäls igen. Hon blev väldigt lättad över att det inte blev någon vidare kontakt med soc men kände sig samtidigt lite kränkt då man tog upp att barn till föräldrar som "henne" löper större risk att fara illa och att man eventuellt skulle inleda utredning med motivering att hon både har Adhd och Bipolär sjukdom samt tidigare fått en orosanmälan på sig om hon skulle bli anmäld igen. Oavsett vad anmälan skulle ha handlat om. Jag kan förstå hennes känslor då orosanmälan som gällde hennes svacka (där hon dessutom kallades för psykiskt sjuk) inte hade någon koppling till vare sig hennes psykisk ohälsa eller diagnos men att det ändå skulle nämnas och finnas i åtanke hos både orosanmälaren och soc. Detta gör att hon inte vågar säga vad som helst till vem som helst längre när det kommer till hennes mående. Vi runt omkring stöttar så gott vi kan och när det behövs, men min undran till er inom socialtjänsten är: Gör ni verkligen en stor eller viss skillnad på föräldrar som inte har "något" och på föräldrar som har "något"? Ser ni mera allvar i om en mamma som klassas som en riskfaktor är utmattad/utbränd till skillnad från om en mamma som inte klassas som en riskfaktor är det? Behandlas föräldrar olika och finns det fördomar inom socialtjänsten? Hon kände sig nästan "straffad" för sin svacka och är därför rädd för att bli "straffad" igen för att hon nu är utmattad. OM hon skulle råka ut för orosanmälan igen, riskerar hon då att förlora sina barn (hennes största mardröm) eftersom hon är den typ av mamma som verkligen inte borde få vara utmattad? Hon vill ha hjälp men är livrädd för att det skulle kunna leda till konsekvenser hon och familjen absolut inte vill ha om det skulle bli en kontakt med er igen. Att man ska använda Adhd och Bipolär sjukdom emot henne och att det slutar med LVU eller att "frivilliga insatser" kanske inte alls blir frivilliga... att hon måste välja något eller riskera att barnen tas ifrån henne. Att soc bara skulle leta och hitta fel samt "tycka för mycket" om de utredde. Då hennes dotter har IF finns det redan en kontakt med Habiliteringen. Mamman har varit öppen och ärlig där och vågat pratat om sina känslor för soc med dom, samt sina erfarenheter. De ser, trots hennes utmattning, ingen anledning till oro i nuläget och det kommer eventuellt att bli LSS insatser i dotterns fall vilket man får via dom. Ändå kan hon inte släppa rädslan och ångesten över hur det skulle kunna se ut om hon någonsin hamnar hos socialtjänsten igen. Det som hände 2021 har satt väldigt djupa spår. Skriver till er för hennes skull då ni kanske har några lugnande svar att ge som kan lindra hennes rädsla för er och kanske påverka hennes inställning. Om en förälder med diagnos och psykisk ohälsa tar kontakt med er och "erkänner" utmattningstillstånd för att diagnoser hos ens barn gör livet tufft, hur mycket vikt lägger man då på det man anser gör föräldern till en riskfaktor? Hoppas inte att mina frågor är känsliga eller kan uppfattas som att jag har en taskig inställning emot er. Vill bara att den här mamman ska få svar. Har hon någon anledning att vara rädd för socialtjänsten samt känna som hon gör? Tack på förhand! Mvh Anhörig