Hej!
Jag och min exman separerade för 2 år sedan. Vi har två gemensamma barn som är 14 och 17. Han var arg och har hela tiden krävt att inte träffa mig och ha så lite dialog som möjligt. Under separationen köpte han ett hus i grannstaden utan att informera mig alls och utan att diskutera hur barnen skulle ta sig mellan oss (det går nästan inga bussar).
Jag har varit ledsen och velat ha en så bra dialog som möjligt ändå för barnens skull.
Barnen har varit lojala och bott hos oss varannan vecka ändå.
Men i höstas bestämde min äldsta son som är 17 tillsammans med mitt ex att han skulle bo på heltid med sin pappa eftersom det är närmare till skolan och lättare med fritidsaktiviteterna. Jag förstår min son men jag blev ledsen och ville försöka hitta en lösning där där jag fick träffa honom lite iallafall. Jag tycker att det är sådant som man måste prata om tillsammans och att jag och mitt ex borde haft den dialogen utan att blanda in 17-åringen. Mitt ex slår bara det ifrån sig och säger att han bara gör det som 17-åringen vill. Det är sant att han vill bo mest hos sin pappa, men det är bara för att han har sin dator där och pappa aldrig hjälper till att skjutsa på kvällarna.
Först kom sonen iallafall till mig på helgerna vilket iallafall var fint. Men sedan har konflikterna med pappan tilltagit. Han har tagit hela barnbidraget från yngsta sonens konto och köpt en speldator till honom för 9000 kr utan att fråga mig. När jag skulle köpa vinterkängor och ny mobil till honom var det tomt på kontot.Pappan köper inget för han anser att sonen fortfarande är skyldig honom pengar för speldatorn. Han åker bort och lämnar barnen ensamma hemma hela helgen med sina datorer och pizzapengar utan att meddela mig. Jag har sagt att jag gärna hade haft barnen då och att man åtminstone meddelar den andre. Tänk om något händer när han är borta?
Eftersom barnen har sin skola och fritidsaktiviteter i staden där pappan bor har jag fått köra och hämta och lämna väldigt mycket. Pappan kör aldrig. Vi hade tills alldeles nyligen en gemensamt ägd familjebil som fick följa barnen när vi bytte vecka. Det var för att jag har så dålig ekonomi så jag har inte råd att köpa en bil. Nu har mitt ex bestämt att bilen är hans eftersom han har "investerat" i den när han tog den till verkstad. Han har tagit båda nycklarna och låter inte mig använda den. Bilen är gammal och den står i hans namn så det är inte så mycket jag kan göra. Möjligen tycker jag att han borde ge mig några tusenlappar för den trots sin "investering".
Men jag blir så ledsen och besviken och det gör det ännu svårare för mig att träffa barnen.
Det som gör mig mest ledsen är att det blir så tyst och ensamt nu för min 14-åring när han kommer till mig. När båda barnen kom i veckorna så samtalade vi och åt tillsammans och spelade spel ihop. Nu sitter han mest själv med sin laptop och jag har svårt att nå fram. Jag tycker det är viktigt med syskonskap och att det är sorgligt. När man är 17 år bryr man sig inte om en sådan sak. Lillebror är inte viktig just nu. Men jag tycker att man skall försöka understödja deras syskonrelation för att det på lång sikt är värdefullt. Mitt ex lyssnar inte ens när jag säger detta.
Dessutom har min yngsta son försämrat sina betyg sista året. Han fick streck i flera ämnen och han har 25% frånvaro från skolan. Det är nästan uteslutande på pappaveckorna som han varit frånvarande. Han har varit sjuk. Men jag vet inte om han varit så pass sjuk att han inte kunde gå till skolan varenda gång. Jag vet att han sitter jättemycket vid sin speldator när han är hos pappa.
Jag är orolig för honom och undrar mycket hur han mår. Mitt ex tycker att jag oroar mig i onödan och att jag bara är hispig och hysterisk.
Jag har försökt att få till en dialog så många gånger med mitt ex och sagt att man faktiskt måste samtala om sina gemensamma barn även om han hatar mig. Men han vägrar. Han säger att han lyssnar på sina barn.
Har han rätt att göra så här???
Jag har försökt att läsa på i föräldrabalken. Där står det ju i och för sig att man skall lyssna på barnen och iakta deras önskemål, men det står ju också att det är båda vårdnadshavarna som gemensamt skall bestämma och att inte den ena bara kan bestämma.
Tacksam för svar!
Mamma som snart inte orkar mer