Jag har under flera år levt i en situation som jag skulle vilja ha någons syn på. Jag lever tillsammans med en man och vi har 3 gemensamma barn i åldrarna 4, 6 och 10. Min man har problem att hantera sitt humör och har haft så länge vi levt tillsammans. Det har blivit bättre under åren och särskilt under sista halvåret sedan jag hade ett samtal med honom om att jag inte var säker på att jag vill mer. Han bönade och bad om att vi skulle försöka mer och det gjorde vi. Vi lever i ett hus som egentligen är och var tänkt som ett fritidsboende. Min man drog på sig skulder genom Kronofogden som gjorde att jag fick ta lån för att betala skulderna eftersom jag fick panik och blev rädd att vi inte skulle ha någonstans att bo. Huset har stora brister. Huset har läckande tak, det regnar in i sovrummet om vinden ligger på fel håll, det finns ingen fungerande sophämtning så sopor står i sopsäckar på tomten. Golv i badrum är trasigt så där har fått läggas en plywood-skiva för annars finns risk att trampa rakt igenom ner till marken.
Om jag går in för att duscha och låser dörren så låser han ofta upp dörren. Antingen tar han av sig och smyger in och ställer sig i duschen tillsammans med mig eller så smyger han in och tjuvtittar bakom draperiet tills jag upptäcker honom och tycker att han är lite rolig.
Ringer så gott som dagligen när jag slutar jobba. Har inte jag ringt upp så antingen ringer han eller skickar meddelande och frågar om jag inte har slutat. Om jag inte svarar för att jag t ex är upptagen i ett annat telefonsamtal så fortsätter han ringa. Svarar jag inte då heller så ringer han via messenger-appen istället. Svarar jag inte då heller så skickar han meddelanden och undrar vad jag gör, varför jag inte svarar och ifall det har hänt något. Om jag då svarar att jag pratar i telefon så vill han oftast att jag ska ringa upp honom för att han vill något lite snabbt, men han vill sällan något särskilt som han inte hade kunnat skriva kort i ett meddelande. T ex fråga om jag har någon idé om vad jag vill äta eller att det behövs köpa mjölk eller fråga något om helgen som vi lika gärna kunde pratat om när jag kommer hem. Märker han att jag vill ringa upp den jag pratade med så gör han allt för att fördröja samtalet, t ex genom att ställa olika frågor eller berätta om händelser på jobbet eller liknande.
Han har under alla år sagt åt både mig och barnen att “han snart kommer bli arg/vansinnig” vilket ska tolkas som ett slags hot om att han då inte vet vad som händer. Detta kan göras skrikande och medan han slår i saker och kommer emot en. Detta har lugnat sig under sista halvåret.
Han tar ofta hårt i armarna på barnen, puttar undan dem om de står i vägen, gör ofta saker som gör ont på både mig och barnen som sedan ursäktas med att det inte “var meningen” eller “så ont gjorde det inte”. T ex genom att peta hårt, nypa till eller liknande.
Har under alla år tyckt att jag ska vänta med att köpa t ex skor, kläder, klippa mig osv för att han aldrig tyckt att vi haft råd. Varenda gång jag velat ha något extra i t ex en matbutik eller köpt något själv så har han frågat om det verkligen var nödvändigt och jag ska motivera varför det behövs. Något som också det blivit bättre senaste halvåret.
Har under alla år slagit hårt i saker t ex bänkskivor, bord, dörrar, kastat saker, förstört saker.
Har under alla år gapat och skrikit när han blir arg eller irriterad på ett sådant vis att både jag och barnen tyckt att det varit obehagligt.
Har under alla år när han t ex blir arg när vi åker bil gasat och kört snabbt och gjort snabba svängningar så att vi andra blir rädda.
Har under alla år visat på olika sätt att vi ska “passa” oss genom t ex blickar, tonläge, gapa, skrika, smälla i dörrar, slå i saker, ta sönder saker, kasta saker.
Blir extra hårdhänt mot hunden när han är arg/irriterad. Har sparkat emot honom, slagit honom över nosen.
Har flera gånger sagt att jag sagt saker som jag vet att jag inte sagt eller gjort saker/flyttat på saker som jag vet att jag inte har. Han ifrågasätter hur jag kan veta det med mitt dåliga minne om jag säger emot. Han har sagt ett par gånger att jag pratat med honom på natten om han varit uppe när jag i själva verket varit vaken och låtsats sova för att jag inte velat interagera med honom och därmed vet till 100% att jag inte alls pratat med honom.
Om jag träffar någon utan att han är med kommer ofta meddelande om när jag kommer hem, vad jag gör, att barnen är ledsna. Han kan skicka foton eller videos för att visa att barnen är ledsna. I synnerhet om han och barnen inte själva har något inplanerat - t ex att de åker iväg någonstans.
Om jag ska iväg själv påtalar han ofta hur tråkigt han tycker det blir, ifrågasätter vad han ska göra osv för att ge mig dåligt samvete.
Jag har under alla år anpassat mig - gått på äggskal för att parera hans humör. Har han varit på dåligt humör har jag sett till att barnen håller sig undan, ställt frågor om saker jag vet att han tycker om, gjort saker för honom t ex gett honom nackmassage, försökt säga till barnen att inte göra vissa saker för att han inte ska bli arg. T ex inte ifrågasätta, vara i vägen.
Mina barn har sagt vid flertalet gånger att pappa t ex dragit de i håret, nyper dem, tar hårt i armen, tar hårt i lår, tar hårt runt nacke, gapar, skriker. Han nekar eller så anser han det helt befogat. Jag tror att detta händer i någon slags frustration. Jag vet att det var ett tillfälle då jag och mitt äldsta barn hade en diskussion. Jag stod med ryggen emot men jag hörde min man och mitt stora barn viska. Jag förstod att min man sagt åt barnet att be mig om ursäkt vilket barnet gjorde. Sedan viskades det något mer och min man hade då sagt till barnet att krama om mig. Det ville inte barnet. Och jag hörde på viskningarna att de var oense. Jag stod fortfarande med ryggen emot och såg inte. Jag hörde ett högt skrik och mitt barn blev jätteledsen. Barnet säger att min man nypt barnet i armen. Han nekar. För några veckor sedan var samma barn tillsammans med min man. Mitt barn har berättat för mig att barnet ställt frågor kring pappans snus och ifall jag kände till det (vilket jag inte gjorde) och min man har då blivit arg och menat på att det inte rörde barnet och slagit med något metallföremål i plåten till traktorn varpå mitt barn blivit väldigt rädd och jätteledsen. Han har även en tendens att vilja att alla ska be honom om ursäkt. T ex om han och barnen varit osams och han betett sig illa, så kan han be om ursäkt - men vill då att barnet också ska be om ursäkt till honom. Han använder ofta sig av dåligt samvete. Att jag eller barnen ska få dåligt samvete över något vi gjort eller sagt.
T ex var det så vid den här händelsen med traktorn har mitt barn berättat. Är det verkligen rimligt? De tendenserna har han haft emot mig också flera gånger. För några dagar sedan blev det äldsta barnet väldigt arg. Barnet har börjat få ett väldigt hett temperament och svarar emot på ett annat sätt än tidigare. Den här gången blev barnet så argt att barnet gapade och skrek och drog sönder pappans t-shirt. Pappan tog tag om barnets armar och barnet skrek att pappan skulle släppa. Det gjorde han så småningom. Barnet skrek efter mig och att jag skulle hjälpa henne. Till en början märktes att min man inte ville släppa in mig och inte släppa ut barnet från badrummet utan tyckte att barnet skulle borsta tänderna och gå och lägga sig. Jag bad min man lämna badrummet så jag kunde få prata med barnet. Det ville han inte utan tyckte att barnet får ta att han är där. Tillslut lämnade han badrummet. Tillslut lyckades jag lugna ner barnet och vi gick till barnets rum så barnet kunde lägga sig. Min man säger då till mig att inte ta för lång tid på mig så att han och jag får någon tid tillsammans själva. Barnet klagade över att barnet hade ont i sina armar och jag tittade. Barnet hade stora röda fläckar och blåmärke på båda överarmarna. Även vår hund har fått känna av min mans temperament då han rymt eller bitit sönder något eller liknande. Min man har då t ex slagit till ett slag med tumstock över ryggen och slagit till över nosen eller tagit ett ordentligt tag i nackskinnet och liksom lyft upp hunden och släpat den eller försökt sparka emot hunden. Där emellan är allt som i en helt normal familj. Händelserna sker i regel snabbt och sedan är det som om ingenting har hänt. Tillbaka till "normala livet" där vi lever vanligt familjeliv, skrattar, tittar på serier tillsammans, busar med barnen, leker med barnen, busar med hunden, läser sagor osv. Då är liksom allt som om det aldrig har hänt - som om jag inbillat mig. Jag känner mig nästintill schizofren emellanåt. Hur ska jag tänka? Vad ska jag göra?
Är det här misshandel? Är det misshandel även om avsikten kanske inte egentligen är att skada utan att han tagit i för hårt? Jag har alltid tänkt att om det ska vara misshandel ska den som utövar våldet liksom mena det, att vilja skada. Och att det ska liksom pågå hela tiden. Då ska det inte vara som i vår familj att den absoluta majoriteten består av helt vanligt familjeliv. Det är så mycket som snurrar i mitt huvud och jag får liksom inte ihop alla pusselbitar när det jag är med om inte stämmer med det jag föreställt mig. Han har som jag tidigare beskrivit det lugnat ner sig väldigt mycket sista halvåret - så pass mycket att jag nästan tvivlar på om alla andra år verkligen har hänt eller om jag inbillat mig/överdrivit. Och det är väl just det - eftersom det är så snabbt övergående och livet emellan dessa händelser är så normala och att min man inte tycks liksom ta någon notis om det eller reagera märkbart över att det skulle vara tokigt - så betvivlar jag min egen känsla. Många gånger förstår jag inte förrän efteråt när jag får reflektera över en händelse - att det inte var ok. Och då är det ju överspelat och normalt igen.
Jag har iaf kommit fram till att jag inte vill leva tillsammans med min man längre. Men då är min rädsla - hur blir det för barnen när jag inte längre är där? Kommer han att kunna besinna sig?
Kommer han kunna hantera det äldsta barnet som mer och mer börjar ha ett utmanande beteende och provocerar? Snälla hjälp mig att sortera mina tankar och förklara för mig vad det är jag är/varit med om.