Jag blev placerad i en kort tids SoL placering hos en anhörig. Våld och kränkningar var en del av vardagen. Hit om vad som skulle kunna hända om man berätta något var alltid där. Jag har som vuxen bett om att få ut mina papper men som vanligt lämnar det mer frågor än svar. Blev placerad 86 och skulle bara vara där ett litet tag. Man gjorde ingen ny utredning när man insåg att flytta hem inte var en möjlighet. Konflikter och bråk i fosterhemmet var soc väl insatta i men som barn vågade jag aldrig säga hur illa det verkligen var. När jag hämtar ut mina papper säger tanten på soc idag skulle man nog gjort andra val…
Jag är långt ifrån ett barn längre. Men placering var hos någon som avskydde min far och var sjukt förbannad på min mor.
När min mor sen dog blev det en vårdnadstvist den anhörige jag varit placerad hos van över min far. Men man valde att jag inte skulle bli informerad om vad som hämtning sagts.
För några år sedan dog kvinnan jag var placerad hos. Den enda jag bott hos som barn. Men där stod jag helt utan rättigheter. Fick inte för jag inte var adopterad. Känd sig totalt rotlös och oälskad. Att det inte fanns verken respekt eller hänsyn till att det var det närmaste en förälder jag hade. Kan säga att erfarenheten skar djupa sår i en redan trasig självbild.
Jag förlora kontakten med min far och anknytning. Det var ingen på soc som såg eller tog tag i att min och jag borde ha umgänge. Inte heller hjälpt till när de vuxna hata varandra.
Nu är jag närmare medelåldern och förlorade min far. Men blev snabbt medveten om att pcr soc val och insatser ingår jag inte på riktigt. Jag är ett barn han hade men inte hans barn i andras ögon. Han fick slut på tid pga sjukdom så vi hann inte läka. Hur läker man när då soc har skapat ett anknytnings problem och inte uppmanat umgänge och värnar om familjeband?
Jag är så arg och ledsen. Så fruktansvärt besviken. Jag har försökt engagerad mig och kämpa för en värre familjehems vård i många år på socialtjänsten med min erfarenhet…
Men nu kom det igen som en spel i ansiktet. Jag blev placerad och förlora halva familjen och band till dom. Som vuxen har jag stora problem med basala saker i livet pga tillit, trauma, våld m.m
Men mest frustrerad är att det tycks inte vara någons fel. Inte någon som kan ta ansvar för de lidande de skapat. Att lämna ett barn i en placering för soc själva får komma på möte med både vuxen och barn pga konflikter. Där banden med övriga familjen blivit så negativ påverkad att man helt plötsligt inser om och om i livet att man inte räknas. Jag har så många gånger tänkt det var då nu är nu. Men det känns på något sätt som om placeringen aldrig tar slut. Eller rättare sagt konsekvenserna av att varit placerad.
Men vem är ansvarig? När det gått så många år? Någon har gjort fel, begår tjänstefel, låtit ett barn fara illa. Jag har själv hört av vissa inkopplade i ärendet genom åren att dom inte kunnat släppa vår familj. Så så pass illa var det.
Nu förlora jag den sista familjen jag hade kvar där jag borde haft en normal anknytning.
Blev en lång historia även om jag bara försökte sammanfatta det. Jag vet att lagstiftningen ändrats osv. Men sanningen är jag for illa. Det har sen påverkar mig och förföljt mig.
Någon måste ju kunna hållas ansvarig. Jag menar inte en enskild person. Jag är 1 år fel från att ansöka om kompensation från staten. Men uppvuxen med någon i samma ålder som dom som kunde söka.
Jag vill bara att någon tar ansvar. Man kan inte dumpa barn vart som. Bränna alla broar till umgänge som den ska liga det barnet till last.
Jag vill anmäla någon och att de hålls ansvariga.
Vad gör vi som är maskrosbarns och som är mitt i livet där vår placering fortfarande fortsätter att skadad oss.
Vilka rättigheter har vi. Vilket stöd kan vi få. Är det meningen att livet bara ska fortsätta sparka oss till maken utan tillhörighet där de vuxna och myndigheterna svek oss. Ska vi st i lidandet av andras beslut. Ingen ursäkt ingen kompensation för skador vi när med oss livet ut. Hur anmäler man sociala tjänsten för sånt som är över 30 år sedan? Speciellt när man just fått reda på nu hur dåligt allt var skött