Hej! Jag är en tjej som fyller 17 år nu i mars. Jag har blivit diagnostiserad med medelsvår/svår depression och ångest. Har även ett drogmissbruk då jag röker hasch och dricker alkohol. Har även brukat ecstasy och oxycontin men gör inte det längre. Jag har iaf ständig kontakt med BUP, Socialtjänsten och Maria ungdom. Skolan är även involverad. Nu är det såhär att jag blev inlagd på BUP häromveckan för ett suicid försök (paracetamolintoxikation). Och när jag skulle skrivas ut så pratade läkaren vid utskrivningssamtalet om att det är viktigt att jag inte använder skärmen allt för mycket och att jag inte ligger i min säng hela dagarna (tenderar att göra det då jag knappt orkar ta mig upp). Min mamma tog denna information lite för seriöst.
För så fort jag kom hem sen så tog mamma min mobil, och även datorn. Datorn får jag bara om jag ska plugga och då måste jag sitta i köket så hon ser vad jag gör. Mobilen har hon tagit helt och hållet så har den inte alls längre. Och hon säger att jag inte kommer få tillbaka den.
Hon låter mig knappt vara på mitt rum alls. Antingen så låser hon dörren med en nyckel så jag inte kommer in i mitt rum eller så tvingar hon mig lämna dörren på vid gavel. Mitt rum ligger dessutom mitt i huset så det blir jättejobbigt att ha dörren vidöppen hela tiden då jag har småsyskon och vi även har en massa djur så det låter väldigt mycket. Iaf när min mamma ser att dörren är stängd så blir hon jättearg. Sen blir jag lite irriterad tillbaka eftersom jag tycker jag borde få ha dörren stängd men då blir hon ännu argare för att "jag har dålig attityd" och då skriker hon ord som "ungjävel, svin och störd" till mig. Min mamma vill alltså att jag aldrig är i mitt rum förutom på natten. Hon vill att jag är ute i huset och hjälper till med sysslor såsom tvätta, städa, diska, laga mat osv HELA dagarna. Samtidigt som hon knappt ens gör något sådant själv (pappa gör allt sånt). Själv så ligger hon mest i sin säng.
Jag får heller inte hänga med kompisar alls. Utan på helgerna ska jag vara hemma och vardagarna är det direkt till skolan, sen direkt hem som gäller.
Min pappa bor här tillsammans med oss men han är så konflikträdd att han inte vågar säga vad han tycker. Och jag VET att pappa inte hade varit såhär mot mig om han bodde själv med mig utan mamma.
Med det vill jag fråga, är detta verkligen sunt? Alltså jag känner mig HELT avskärmad från verkligheten. Jag får liksom inte träffa mina kompisar, jag får inte ha min mobil eller dator och jag får inte vistas i mitt eget rum samt förväntas göra sysslor i huset hela dagarna, och att hon kallar mig såna fula ord. Jag mår såå mycket sämre av detta så att mamma gör såhär kommer få mig att gå under. Mina självmordstankar har aldrig varit så intensiva som dom är nu, och jag är så nära på att ta mitt liv då jag inte orkar mer.
Jag funderar på att ta upp detta med min soc, alltså om mammas nya konstiga regler. Men jag är rädd att hon ska ta mammas parti i detta och göra allt ännu värre. Så jag frågar er, är inte detta lite extremt att göra mot sin dotter som mår dåligt? Och jag har dessutom förklarat för mamma att jag mår sämre av detta men hon bryr sig inte.