För ca 16 år sedan hamnade jag och min familj i en kris och jag sökte hjälp av socialtjänsten då vår hemsituation blev alldeles för outhärdlig. Mina barns far mådde tyvärr väldigt dåligt och hamnade i ett allvarligt missbruk. Jag blev allvarligt sjuk pga all stress och utebliven läkarvård. Istället för att hjälpa oss beslutade sig socialtjänsten för att bokstavligen slänga ut MIG på gatan och LVU placera mina barn. Under utredningen talade barnpsykologen klart och tydligt om att min yngsta riskerade att fara illa om mitt barn skiljdes från sin mamma. På utredningshemmet skedde en incident med min då fyraåring som fick mig att börja misstänka att någon utsatt mitt barn för ett sexuellt övergrepp. Jag kontaktade en vårdcentral i närheten som misstänkte detsamma. Det hela tystades ned och jag fick höra av både soc och utredningspersonal på boendet att jag var knäpp i huvudet. Soc brydde sig inte och han blev bortplockad. Jag trodde aldrig i hela mitt liv att livet kunde bli ännu sämre än det jag redan hade lämnat. Jag blev apatisk och vaknade upp på en kvinnojour efter en vecka. Under tiden jag började vakna upp och inse vad som hade hänt så fick jag ett plötsligt hjärtstopp. Efter akut vård så kom jag tillbaka till kvinnojouren och bodde där i fyra och ett halvt år utan någon som helst kontakt av socialtjänsten. De betalade bara för platsen. Jag fick träffa barnen en gång i månaden men min yngsta mådde jätte dåligt. Efter något år fick barnen flytta till en nytt fosterfamilj där de absolut inte mådde bra. Min yngsta uttryckte då att de inte blev bra behandlade och blev väldigt isolerade såsom ingen telefon, viss utebliven mat, de kunde bli inlåsta på rummet genom falska anklagelser mm. När de kom hem och hälsade på så hade de inga eller jättetrasiga kläder och skor. De hade hål i skosulorna och underkläderna, de hade löss och trasiga ytterkläder. När vi handlade nya kläder och skor eller en mobiltelefon så berättade de att deras ägodelar blev borttagna och utdelade till de andra fosterbarn i familjen istället, samt familjens egna barn som även tog godis, oboy, glass och övrig mat som mina barn handlade för egna pengar. De brände upp och slängde sålde, och gav bort dyra saker som mina barn antingen fått av oss eller köpt för egna pengar. De hade vid vissa tillfällen inte ens tillgång till toalett utan var tvungen att smyga ut bakom en mur på stan eller med ren tur använda sig av toaletten på närmaste pizzerian för att kunna lätta sig själva. Nu är mina barn vuxna men min yngsta bor inte i närheten av sin familj och är så oerhört utsatt. Vi tvingas skicka pengar varenda dag till nya akutsituationer såsom resor med tåg buss och taxi, mat, cigaretter, mobiltelefoner med tillbehör etc. Jag har dessutom fått misstankar om att inte alla pengar går till det som sägs utan att det går till saker som eventuellt inte är så vettiga. Mitt barn mår oerhört psykiskt dåligt men vill inte ta tag i sitt liv utan överlåter allt på familjen. Nu börjar alla tappa orken och även jag. Min hälsa har varit svajig sedan de tog barnen av mig och stress gör situationen ännu sämre. Jag orkar inte varken psykiskt eller fysiskt rädda mitt barn ur alla konstiga situationer och jag har även en sådan dålig ekonomi för tillfället att jag inte ens när upp till existensminimum. Dock måste alla mina pengar fortfarande läggas undan ifall jag måste rädda mitt barn från nya problem trots att det finns syskon med i bilden som även behöver en mamma. Vad kan jag göra utifrån den situation jag befinner mig i från det avstånd vi har. Jag är livrädd att om jag ger upp för det här barnet så kommer något ännu värre att hända och jag äts upp av min oro hela tiden. Syskon har det bra med jobb, eget hem och mat i magen varje dag samt närmare avstånd från familjen, men inte mitt fulla emotionella stöd just nu. Så jag har delvis ångest över att jag inte kan vara en glad och frisk mamma för alla mina barn men delvis att jag inte kan göra mer för den som är så utsatt. Vad ska jag ta mig till?