Hej!
Jag har barn tillsammans med en man och vi separerade för flera år sedan. Sonen är nu 8 år. Jag lever tillsammans med en ny man, vi har en lillasyster till sonen.
Jag och sonens pappa har väl aldrig haft en dålig kontakt eller relation, utan har hörts dagligen gällande sonen och annat. Men…
Sonens pappa har en outredd diagnos (autism/adhd). Han klarar inte av rutiner, planering, beslutsfattandet. Han kan inte ta hand om sin ekonomi och har svårt med jobb pga han har samarbetssvårigheter (förstår inte sociala koder t.ex.). Har får jobb på jobb men kan inte behålla dom. Han skyller dina skulder på att han inte får tillräckligt med lön (har tjänat allt från 40-45.000kr/mån och klarar ändå inte av att betala räkningarna). Han kan aldrig betala för sonens aktiviteter och jag får stå för allt och får inte tillbaka något trots att han lovat det.
Till problemet. På grund av diagnosen så får han utbrott, skriker, låter hotfull mot sonen över petitesser. Senast för att sonen inte hittade tvålen hemma hos oss (när de var på besök). Han skrek, visade finger åt sonen. När sonen gick in på sitt rum fick han höra av sin pappa ”gömmer du dig din jävel.” Hans pappa kan inte kontrollera sina känslostormar alls, och skrämmer och låter illa. I vissa perioder är det lugnare, ofta när hans liv ”går bra”, men direkt något går sämre (vilket det ofta gör efter ett tag) så har han noll tålamod för sonen och beter sig riktigt illa.
Han sätter också väldigt höga krav på sonen, han ska göra allt. Hjälpa städa, laga mat, vara ensam flera timmar, fixa saker. Och när sonen inte vill/kan så blir han galen. Han har kastat en champinjon på sonen för att sonen inte lyssnade, och skrikit för att sonen inte hittade mjölken, lämnat sonen på en badplats 22.00 iskall efter ett bad för att han var tvungen att gå iväg en sväng.
Jag vet att hans pappa inte menar illa, men samtidigt blir det oundvikligt att han trycker ner och är elak när han lägger över allt ansvar på sonen som inte klarar av det. Sonen blir såklart ledsen och berättar det för mig men jag får ”inte berätta för pappa att jag sagt det”.
Hans pappa har en väldigt narcissistisk sida där sonen känner skam över att ringa/kontakta mig medan hans pappa kan smsa och be honom vara med honom under vår vecka.
Han klarar inte av rutiner och kan laga middag till sonen 21.30, har han i säng 23. En skoldag, hos oss har vi tydliga rutiner och vet att sonen behöver runt 11 timmars sömn för att vara pigg och glad.
Jag vet inte riktigt vad jag kan göra - om jag ens kan göra något. Vi har gått på samarbetssamtal där familjerätten höll med allt jag sa och försökte förklara varför t.ex. rutiner är viktigt för barn, sömn, att inte bli arg för att sonen ringer mig när det hänt något fast det är på hans vecka osv. Men han förstår inte. Han förstår ingenting och förstår inte alls vilket föräldraansvar man har eller hur sonen fungerar eller behöver.
Har egentligen mycket mer incidenter och exempel om hur han beter sig, men ska försöka hålla nere orden.
Han förstår inte att hans diagnos trycker ner och ”förstör” vår son. Han förstår inget rörande föräldraskap.
Finns det något jag kan göra trots att han inte lyssnar/förstår? Han vägrar samarbetssamtal igen. Blir arg direkt jag försöker prata om saker som rör honom och hans föräldraskap. Jag håller på att gå sönder…… (Han vägrar söka hjälp/stöd och vill inte ha en diagnos på papper). Känns som att det enda jag gör är att säga till sonen att hans pappas beteende inte är okej….