Hej!
P g a avhopp från gymnasiet gjorde skolan en orosanmälan i våras. Jag som förälder försöker sedan ett år reda ut vilken instans som kan ge stöd vid problematisk skolfrånvaro. Jag lägger 7-8 timmar/vecka i olika kontakter (har tre barn med NPF) och har bett om SIP-möte för att få fram förslag på insatser och effektivitet i samverkan. Soc nekar detta med hänvisning till att ungdomen som är 17 år inte svarat på om han samtycker eller inte. Att inte svara på Mail/SMS/närvara vid möten är ett mönster som min son har, vilket även soc snabbt blivit varse. Det är fem månader sedan jag bad om ett SIP…
Jag hävdar att jag som vårdnadshavare behöver söka hjälp så att min son får det stöd han är värd och behöver, Detta för att vända sin situation. Ett SIP-möte kan vara en del i detta och skulle dessutom avlasta mig enormt.
Han tackar nej till KAA, medicin (ADD), vårdbesök, men vill gå i skolan. Som spindeln i nätet märker jag ju att de olika instanserna inte vet vad de ska göra och tror att någon annan verksamhet har arbetssätt och insatser att ge. Det tycks inte - i Stockholm- finnas någon hjälp för en etablerad och långt gången hemmasittarproblematik.
Soc säger rent ut att de inte har kunskap/insatser för skolfrånvaro och de bekostar inte heller t ex insats från privata aktörer som har denna kompetens ”eftersom skolplikten upphört” och ”gymnasiet är frivilligt”. Min son vill gå i skolan! Soc erbjuder mig stödsamtal i rollen som förälder istället - som att kasta en hammare på någon som behöver en såg… Jag försöker peka på konsekvenserna om hjälp inte ges nu. Funderar på om inte min son börjar bli deprimerad t ex.
Min fråga - kan soc neka mig SIP-möte med syfte att samla kompetens, rådgöra och samverka kring en adekvat inledning på insats?
Jag har anmält till IVO, men det hjälper ju inte mitt barn. Handläggarens chef har jag velat tala med i två månader utan att få kontakt. Just nu är jag så trött på det hela och säger till instanser att de får samverka med varandra eller vända sig till min son direkt. Morsan checkar ut!