hej
jag är en 23 årig kvinna som precis muckat från kåken. Jag flyttade hem till min mamma men hon vill inte att jag bor där eftersom det finns småsyskon som är rädda för mig:(
Så jag får typ komma hem på kvällen och sova på soffan. Sen är jag ute och går hela dagarna. Men det är väldigt kallt. Och tråkigt. Men jag brukar sitta på biblioteket.
Jag saknar utbildning helt. Men jag kan ju skriva som ni ser.
Totalt har jag varit borta hemifrån sen jag var 13 då jag fick LVU, sen LSU, sen LVU igen och sen fängelsestraff.
Jag har aldrig knarkat eller horat utan var bara vanlig kriminell.
Så mamma och mina småsyskon känns främmande efter alla år. Och hon har ju skrämt upp dom om mig. Jag har ju knappt träffat dom innan.
Jag skulle vilja flytta till en helt ny stad. Så långt bort som möjligt. Finns det hjälp att få i en ny kommun att komma igång i livet? Jag vill inte tära mer på samhället men det känns liksom hopplöst att komma igång, framförallt i min gamla hemkommun där alla känner mig och där jag begått brott.
Så många tutar på mig och många säger saker. Igår kastade dom skräp på mig från en bil.
"Lås in och släng nyckeln" skrek en gubbe som är farsa till en tjej som jag misshandlat och rånat.
Jag förstår honom.
Så skulle det gå att bara ta fram en sverige-karta och välja ut en kommun. Jag har 16 000 kr på väg in i ett skadestånd. Det borde räcka till första och andra hyran i en liten lägenhet.
Kan man fritt flytta som man vill? Jag står inte ut och har funderat på att avsluta allt.
Jag har suttit lite och funderat på ett ställe där tåget kör fort. Men när jag hör tåget närma sig så fegar jag ur.
Jag vill komma igång med studier eller jobb. Jag kan jobba med vad som helst. Tyvärr sket jag i att plugga när jag satt.
Jag vill kunna träffa min dotter som föddes när jag var 15 år. Hon är adopterad av främlingar, alltså inte soc-placerad utan verkligen adopterad.
Kan jag någon gång få rätt att träffa henne?
Så synd att livet skulle bli såhär. Alla skyller på mig. Men nån gång ska jag berätta vad jag utsattes för som liten. Då kanske folk fattar varför jag blev som jag blev.