muckat från kåken

hej
jag är en 23 årig kvinna som precis muckat från kåken. Jag flyttade hem till min mamma men hon vill inte att jag bor där eftersom det finns småsyskon som är rädda för mig:(
Så jag får typ komma hem på kvällen och sova på soffan. Sen är jag ute och går hela dagarna. Men det är väldigt kallt. Och tråkigt. Men jag brukar sitta på biblioteket.
Jag saknar utbildning helt. Men jag kan ju skriva som ni ser.
Totalt har jag varit borta hemifrån sen jag var 13 då jag fick LVU, sen LSU, sen LVU igen och sen fängelsestraff.
Jag har aldrig knarkat eller horat utan var bara vanlig kriminell.
Så mamma och mina småsyskon känns främmande efter alla år. Och hon har ju skrämt upp dom om mig. Jag har ju knappt träffat dom innan.

Jag skulle vilja flytta till en helt ny stad. Så långt bort som möjligt. Finns det hjälp att få i en ny kommun att komma igång i livet? Jag vill inte tära mer på samhället men det känns liksom hopplöst att komma igång, framförallt i min gamla hemkommun där alla känner mig och där jag begått brott.
Så många tutar på mig och många säger saker. Igår kastade dom skräp på mig från en bil.
"Lås in och släng nyckeln" skrek en gubbe som är farsa till en tjej som jag misshandlat och rånat.
Jag förstår honom.

Så skulle det gå att bara ta fram en sverige-karta och välja ut en kommun. Jag har 16 000 kr på väg in i ett skadestånd. Det borde räcka till första och andra hyran i en liten lägenhet.
Kan man fritt flytta som man vill? Jag står inte ut och har funderat på att avsluta allt.
Jag har suttit lite och funderat på ett ställe där tåget kör fort. Men när jag hör tåget närma sig så fegar jag ur.
Jag vill komma igång med studier eller jobb. Jag kan jobba med vad som helst. Tyvärr sket jag i att plugga när jag satt.
Jag vill kunna träffa min dotter som föddes när jag var 15 år. Hon är adopterad av främlingar, alltså inte soc-placerad utan verkligen adopterad.
Kan jag någon gång få rätt att träffa henne?

Så synd att livet skulle bli såhär. Alla skyller på mig. Men nån gång ska jag berätta vad jag utsattes för som liten. Då kanske folk fattar varför jag blev som jag blev.

Anonym
2023-02-24 11:22

Hej,

Det låter som att du har haft det tufft och varit med om mycket som påverkat dig negativt. Det är många olika funderingar du har och vi ska göra vårt bästa för att försöka svara.

När det gäller din fråga om att flytta till en annan kommun, så har man generellt sett rätt att bosätta sig var man vill i Sverige. Det som förväntas av en är att man skaffar ett boende och ett jobb så att man kan försörja sig. Vi vet inte hur det ser ut avseende det straff du avtjänat, om det finns någon övervakning eller liknande. Om du är dömd till övervakning är det viktigt att du pratar med kriminalvården om din önskan att flytta, så att det inte blir några bekymmer för dig.

Du skriver att du kommer att få in en summa pengar som troligen skulle räcka för att betala hyran en kortare tid. Det är ju positivt med ett litet startkapital. Vi rekommenderar dig att ställa dig i kö på bostadsförmedlingar i den/de kommuner du skulle kunna tänka dig att flytta och att du även letar lägenhet via Blocket och andra liknande sidor på nätet. Det kan vara ganska svårt att få ett hyreskontrakt om man inte kan visa upp att man har någon inkomst, så det vore bra om du börjar söka jobb i de kommuner du skulle vilja flytta till. Ju fler kommuner du kan tänka dig att bo i desto större chanser har du att hitta ett jobb och en bostad.

Ur socialtjänstens perspektiv, om man eventuellt kommer att behöva ansöka om ekonomiskt bistånd, är det väldigt viktigt att man kan visa att man planerat sin flytt. Det vill säga att man inte flyttar utan att ha löst sin boendesituation och försörjning först. Om du redan är aktuell hos socialtjänsten och har ekonomiskt bistånd, kan du prata med din handläggare för att få vidare råd och stöd.

Du skriver att du har en dotter som adopterats bort och undrar om din rätt att träffa henne i framtiden. Som biologisk förälder har man ingen juridisk rätt att träffa ett barn som adopterats. Det är barnets adoptivföräldrar som beslutar i denna fråga fram tills barnet är myndigt. Därefter är det barnet som avgör om det vill veta vem som är biologisk förälder och om hen vill träffa den personen. Det är inte alla som vet om att de är adopterade.

Du beskriver en förtvivlan och uppgivenhet som gjort att du funderat på att göra dig själv illa. Om du inte har någon samtalskontakt eller stöd kring ditt mående rekommenderar vi att du tar kontakt med vårdcentralen för att få hjälp att må bättre.

Hoppas att du fått mer klarhet i vad man kan göra och var du kan vända dig.

Önskar dig allt gott.

Vänligen,

Soctanterna