Som far förälder har jag sista tiden fått ta del av vad en oros anmälan kan leda till.
Mitt barnbarn hade på förskolan sagt eller gjort något som genererade en orosanmälan. Föräldrarna som helt oförstående fick ta del av anmälan kände sig såklart förnedrade över detta. Efterföljande karusell av möten och hembesök med socialförvaltningen m.fl. gjorde att min son mådde väldigt dåligt. Som grädde på moset kom det ytterligare en orosanmälan från förskolan.
Efter en tid av oro (över Jul ledigheten) kom så utfallet att det fanns inget som skulle föranleda vidare åtgärder. Själv vet jag hur duktiga och engagerade dom är med sina barn och finner det väldigt besynnerligt hur man tillåts dra igång en sån process som från början är ett icke problem men nu vänt upp och ner på det mesta i familjens liv. T.ex har det framkommit väldigt tydligt vad barnens och föräldrarnas rättigheter avgränsar sig tillsammans med vad barnen har med sig i bagaget från förskolan. Där lägger man mycket fokus på allas lika värde, etnicitet, jag bestämmer över min kropp, kränkning, hbt-personer, mm. Alltså man pratar till barnen som om dom skulle vara vuxna?!
Det har nu resulterat i att all tillrättavisning som nog säkert behövs ibland nu helt upphört av rädsla för anmälningar. Kaos råder därhemma numera, bl.a kommer pappan inte iväg till jobbet för att dottern vill vara hemma å leka istället för bli skjutsad till skolan. Skulle han med tvång sätta henne i bilen så är det kränkning.
Det sorgliga är att allt nu ställts på sin spets och förmodligen slutar med separation.
Då vi är ganska säkra på hur och ifrån vem orosanmälan kom ifrån så måste jag få ställa följande fråga: Hur kan en nyutexaminerad barnlös förskolelärare få ha en hel familjs öde i sina händer genom
något så korkat som ”anmälningsplikt” utan att man inte ens ägnar en minsta tanke på konsekvenserna.
Tänk er en bilskollärare utan körkort så förstår ni nog vad jag menar.