Konsekvenserna av en orosanmälan.

Som far förälder har jag sista tiden fått ta del av vad en oros anmälan kan leda till.
Mitt barnbarn hade på förskolan sagt eller gjort något som genererade en orosanmälan. Föräldrarna som helt oförstående fick ta del av anmälan kände sig såklart förnedrade över detta. Efterföljande karusell av möten och hembesök med socialförvaltningen m.fl. gjorde att min son mådde väldigt dåligt. Som grädde på moset kom det ytterligare en orosanmälan från förskolan.
Efter en tid av oro (över Jul ledigheten) kom så utfallet att det fanns inget som skulle föranleda vidare åtgärder. Själv vet jag hur duktiga och engagerade dom är med sina barn och finner det väldigt besynnerligt hur man tillåts dra igång en sån process som från början är ett icke problem men nu vänt upp och ner på det mesta i familjens liv. T.ex har det framkommit väldigt tydligt vad barnens och föräldrarnas rättigheter avgränsar sig tillsammans med vad barnen har med sig i bagaget från förskolan. Där lägger man mycket fokus på allas lika värde, etnicitet, jag bestämmer över min kropp, kränkning, hbt-personer, mm. Alltså man pratar till barnen som om dom skulle vara vuxna?!
Det har nu resulterat i att all tillrättavisning som nog säkert behövs ibland nu helt upphört av rädsla för anmälningar. Kaos råder därhemma numera, bl.a kommer pappan inte iväg till jobbet för att dottern vill vara hemma å leka istället för bli skjutsad till skolan. Skulle han med tvång sätta henne i bilen så är det kränkning.
Det sorgliga är att allt nu ställts på sin spets och förmodligen slutar med separation.
Då vi är ganska säkra på hur och ifrån vem orosanmälan kom ifrån så måste jag få ställa följande fråga: Hur kan en nyutexaminerad barnlös förskolelärare få ha en hel familjs öde i sina händer genom
något så korkat som ”anmälningsplikt” utan att man inte ens ägnar en minsta tanke på konsekvenserna.
Tänk er en bilskollärare utan körkort så förstår ni nog vad jag menar.

Farfar

Kommentarer

Hej!

Det verkar som du på nära håll har sett hur din son och hans familj hamnat i en kris, en kris som du sätter ihop med att en orosanmälan gällande deras barn inkommit till socialtjänsten. Vi förstår att du har en svår situation för dig som farfar att försöka stötta dem att fortsätta vara bra föräldrar, som du beskriver att de varit tidigare, när de känner att deras verktyg som föräldrar tagits ifrån dem i rädsla av att på nytt bli anmälda till socialtjänsten.

Soctanter på nätet kan inte i enskilda ärenden bemöta det som beskrivs, utan får rent allmänt berätta vad det är som gäller utifrån lagen.

I socialtjänstlagens 14 kap 1 § finns det lagstöd som styr anmälan och vem som har anmälningsplikt när det gäller barn.

“1 § Följande myndigheter och yrkesverksamma är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa:
1. myndigheter vars verksamhet berör barn och unga,
2. andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten, Kriminalvården, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen,
3. anställda hos sådana myndigheter som avses i 1 och 2, och
4. de som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet och fullgör uppgifter som berör barn och unga eller inom annan sådan verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område.
De som är verksamma inom familjerådgivning är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om att ett barn utnyttjas sexuellt eller utsätts för fysisk eller psykisk misshandel i hemmet.
Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i första stycket är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av ett barns behov av stöd och skydd.
Om anmälan från Barnombudsmannen gäller bestämmelserna i 7 § lagen (1993:335) om Barnombudsman. Lag (2015:982). “

Lagtexten är utformad så att den anmälningsskyldige inte behöver veta om ett barn far illa, utan det räcker med att det finns en misstanke om att ett barn kan fara illa för att, enligt lag, anmäla det till socialtjänsten. Detta innebär så klart att en del anmälningar faktiskt inte är något att utreda vidare eller kräver några insatser.

Du skriver att ni nog vet vem som gjort anmälan och ifrågasätter dennes kompetens att göra så. Om din son och barnens mamma är osäkra på vem som gjort anmälan, är det bara att prata med socialsekreteraren om detta. Om anmälan inkommer från en verksamhet som arbetare med barn, så kan man inte vara anonym. Anmälaren har att stå för sin anmälan.

Oavsett bakgrund, personliga erfarenheter eller utbildning, så är lagen tydlig med att den som arbetar med barn SKA anmäla vid minsta misstanke om att ett barn kan fara illa. I Socialtjänstlagens 14 kap 1 c § står det att:

“Var och en som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla detta till socialnämnden.”

Denna paragraf är inte tvingande, vilket innebär att gemene man som inte arbetar i de verksamheter som står angivna i 14 kap 1 § kan underlåta att anmäla, även om de vet eller misstänker att ett barn far illa.

Kanske kan du stötta din son och svärdotter att kontakta socialtjänsten på nytt, och fråga om de kan få hjälp att hitta verktyg, nya eller tidigare, för att kunna hantera de vardagliga situationer som uppstår med barn. Vi tror inte att någon, och särskilt inte barnen, mår bra och utvecklas på ett bra sätt om det inte finns gränser eller om de inte speglas i sina handlingar och konsekvenser för dessa. Socialtjänsten kan säkert erbjuda och föreslå både så kallade biståndslösa insatser och kurser som eventuellt en riktad insats med bistånd från socialtjänsten.

Vi hoppas att din son och hans familj kan hitta en bra balans igen och finna vägar framåt för hela familjen.

Vänligen

Soctanterna

Soctanter