Nu ska jag utredas igen. Det är andra gången på mindre än ett år. Förra gången hölls det på och trakasserades i nästan 2 månader innan det helt lades ner. Otaliga möten, telefonsamtal, besök.... Jag har fast bra arbete, inga skulder, inga sociala problem, välmående glada barn, vi bor i en stor städad villa. Jag dricker inte, knarkar inte, barnen går i skolan som de ska med goda resultat. De är hela och rena och äter mat lagad från grunden. De har aldrig missat en BVC-tid eller tandläkartid eller något annat viktigt som kan vara tecken på missförhållanden.
Någon har anmält att barnen kan fara illa och en andra utredning öppnas nu. Jag orkar inte mer. Det är så otroligt psykiskt påfrestande att få sitt liv granskat, barnomsorgen informerad om att man kanske missköter sina barn (hände senast iallafall) så fröknarna ställer frågor, barnen hämtas till soc och intervjuas av barnpsykolog... det tar aldrig slut. Vi lever exakt som för 5,5 månad sedan när förra lades ner då absolut ingenting tydde på minsta lilla missförhållande. Skola, förskola och alla runt barnen intygade att de är välmående och glada barn och att ingen upplevt minsta tecken på brister i hemmet.
Måste ni starta såna här utredningar varenda gång? Finns det verkligen inget vettigare att lägga resurserna på?