Hej.
Min uppväxt har inte varit jätte bra då min pappa hade problem med alkoholen och var våldsam. På grund av det bor jag nu på heltid hos min mamma. Något soc tycker är en bra idé.
Problemet är att jag inte får den hjälp jag behöver, har inte fått på flera år. Jag har ingen relation med min mamma, jag ser henne inte ens som en mamma. Jag är mer som en inneboende i mitt egna hem.
Min mamma misshandlar inte mig fysiskt eller så. Men hon mår inte bra, och tar ut det på mig. Jag fyller 17 år i år, och i flera år har jag inte mått bra. Något hon vet om. Allt från självskadebeteende, ätstörningar, sälja sexuella tjänster och självmordstankar.
Dessutom tvingar hon mig att få det o se ut som att jag har en grov version av Autism. Och ett tag trodde jag verkligen på det. Hon låter mig aldrig prata med folk, eftersom det tydligen ”hör till min diagnos att jag inte pratar”. Hon låter mig aldrig gå utomhus, hon rotar igenom min mobil varje vecka. Så fort vi är någon annanstans än hemma måste jag låtsas vara så där autistisk igen, bara för att hon ska få medlidande. Hon ÄLSKAR när folk tycker så synd om henne för att hon måste ta hand om mig dygnet runt, och så fort hon ser en möjlighet att få pengar på grund av ”min grova autism” (som jag inte har) i form av bidrag, då ansöker hon alltid. Och i varenda ansökan hon gör ljuger hon om allt.
Jag försökte få hjälp via soc, men min soctant sa bara ”Din mamma säger att det är bra hemma så jag vet att det är bra hemma”.
Det är som att på grund av min grova autism, återigen som jag inte har, behandlar de mig helt plötsligt som en 3 åring och inte snart 17åring. Socialen vet om att jag mår grovt psykiskt dåligt av att bo hemma men gör inget åt det.
Problemet är ju också att min mamma är chef för hemvården i min kommun, vilket gör att hon känner varenda person på till exempel soc.
Jag vill verkligen komma hemifrån nu, för jag kommer inte klara av det mycket längre till. Men jag vet inte hur jag ska göra för att få hjälp och jag känner ingen som kan hjälpa mig...