Psykisk ohälsa

Jag lever i ett destruktivt förhållande och vi blev under sommaren 2020 utredda av soc efter att polisen kom och hämtade mig och våra barn till kvinnojour efter misshandel och lite annat. Utredningen lades ner efter ett par månader då jag flyttade till eget boende. Då jag inte kunde få ensam vårdnad gick jag hösten 2020 tillbaka till barnens pappa, hellre blir jag ihjälslagen än lämnar barnen här ensamma utan mig, och det fungerar hyfsat nu. Han rör inte barnen och mig är det bara psykisk misshandel nu och full kontroll av allt jag gör.

Dock mår jag fruktansvärt dåligt psykiskt med panikångest. Detta är inget nytt utan jag har haft det i perioder sedan jag var liten, jag vet att det finns dämpande mediciner och att viss terapi hjälper att bryta det. Jag känner att jag behöver hjälp men vågar inte söka hjälp ifall en ev psykolog el kurator skulle anmäla till soc så jag förlorar barnen helt till pappan eller placerar dem i annat boende. Utredningen ifjol var det värsta jag varit med om och jag vill aldrig mer ha med er att göra. Ni ringde skolan och även om det ska vara diskret så visste snart all personal och andra föräldrar att vi blev utredda och jag fick obehagliga frågor och även barnen har fått ta emot frågor om vad som händer hemma från folk som inte har med det att göra.

Vågar jag söka hjälp för att må bättre och då fungera bättre som mamma (det fungerar okej nu med, barnen är hela och rena och får bra mat och hjälp med läxor men jag orkar inte vara den där glada spralliga mamman de förtjänar)?

Jonna
2021-01-07 18:21

Hej!

Av ditt inlägg förstår vi att du har dåliga erfarenheter från tidigare utredning på socialtjänsten.

Det låter dock som du gör vad du kan för att vara en bra förälder samt att du förefaller klar över de bekymmer du har och också vill göra något åt dessa.
Det finns goda möjligheter att kontakta din Vårdcentral och berätta för en läkare om din ångest. Vårdcentralen har möjlighet att hjälpa dig till en kontakt med kurator/psykolog.

Det kan också vara tryggt för dig att veta att så länge barn får sina behov av trygghet och omsorg tillgodosedda, så finns det ingen anledning för socialtjänsten att ingripa. Det är en tillgång att se sina brister och söka stöd och hjälp för att åtgärda dem både för sig själv och till ett bättre föräldraskap.

Vänligen

Soctanterna