Min syster lider sen barndom av psykisk ohälsa. Mamma försökte länge med att få pappa till att godkänna en utredning under 12 år men vägrade. Nu idag är min syster 37 år och är värre än juvelen själv- elak och skriker,gråter,lägger skuld på alla andra och bara letar och letar hennes liv o problem - aldrig haft ett fast jobb och kan inte hålla god ton eller vänskap längre utan att folk ledsnar och lämnar henne oftast med ett abrupt slut för hon inte förstår vad man menar med "nu räcker det" .. Sen många år har vi fått lösa ut henne ekonomiskt för att slippa att hon blir vräkt och att ha henne bo hemma hos vår mamma eller mig. Hon öppnar inte post å betalar inte räkningar- hon vet hur man gör men hon har alltid ursäkter och att allt annat är så jobbigt runtomkring så hur kan vi begära sånt av henne skriker hon. Vi har varit i kontakt med familjehjälp - någon annan ger henne stöd från landstinget- 1 gång hjälpte dom och sen funka inte det - för syster tyckte dom va dumma ihuvudet som inte fattar..
Psykiatrin har vi försökt nå flera gånger utan hjälp, flertal gånger genom åren har vi skjutsat upp henne till psyk. Hon är dessutom opererad för hjärntumör sen 1 år tillbaka och det känns som vi lever i att hon nyss fått veta att hon fått en tumör- hon ältar och ser allt negativt och bara är på oss om hur dåliga vi är som inte bryr oss å finns till- Det är det enda vi gör- vi har varit med på varenda behandling och för varje sak hon fått reda på har vi varit bollplank i flera månaders tid om att hon ska prata om och om igen om allt alla problem - vi försöker få henne att " tänk på livet- tänk positivt mm.. då får vi skäll å skäll- hon har dessutom första stadiet manligt melanom på biopsi av hennes leverfläckar som togs bort! Vi förstår att allt är kaos och uppåner å vi försöker stötta - men hon är elak och bara fräser om hon inte får uppmärksamheten och medlidande till 300% varje dag,timme,minut- vi lever i ständig kamp om att hon snälla ska söka hjälp, vi orkar inte mer - hon behöver en Godman och helst av allt bo på ett boende med personal 24h men eftersom hon inte söker hjälp å lever på oss och vi inte blir sedda eller hörda av kommunen/landstinget så ser vi ingen lösning! Min mamma har tillomed haft självmordstankar pga av min syster som styrt mammas liv i över 30 år. Jag har satt ner foten många gånger iomed att hon behandlar oss illa å framförallt mamma. Men det resulterar bra i ännu mera samtal o sms till mamma som varar i flera dagar dygnet runt. Ständiga samtal om hur ingen bryr sig om henne å ingen hälsar på ,ingen ringer ingen gör nått för henne. Jobb funkar inte för hon vill bli sjukskriven hela tiden pga att hon inte klarar av att jobba- ingen ersättning får hon av försäkringskassan för som anser att hon kan jobba då ingen diagnos finns?!?!-- vi har försökt i så många år utan hjälp- hon själv är för sjuk för att förstå vad vi menar med hur hon är och hur hon förstör för sig själv och andra. Om hon skulle få rätt hjälp skulle min mama å jag avlastas och kunna få börja leva. Hon är så pass psykisk sjuk så hon inte vet själv, hon far inte sig själv illa därav kan vi inte ringa polisen som kan omhänderta henne till hjälp inom psykiatrin. Allt är en soppa på 30 år- svårt att förklara på sådan kort frustrerade skrivna rader. Hon skulle kunna fungera om hon fick diagnos och stöd, ingick i något team med hemhjälp - stöd-städ-räkningar-pengar. Hon kan inget själv- papper , försäkringar, hela hennes liv skulle behövas tas om hand av annan (personl).
Vi vet inte vad vi ska ta oss till. Och nu med canser har allt förvärrats gånger 100% med alla krav å utbrott om att vi ska ge henne allt vi har i tid,liv,pengar / vi har inte rätt att leva för vi ska ta hand om henne- hennes egna ord. /