Mina barn delar växelvis rummet med andra barn varannan vecka
Mina barn är 18 respektive 16 år idag och de har bott varannan vecka mellan oss föräldrar i ca 12 år nu. Båda barnen har NPF-diagnoser och kämpar med skolan. Sonen har nyligen gått igenom en stor kris. Jag bor i en 4:a med min nya kille där alla har egna rum. Pappan som har bott ensam med dem under sina veckor, i en trea där de växte upp har nu flyttat ihop med sin nya kvinna. Hon har tre barn, 12, 16 och 18 år. Av ekomiska skäl har de flyttat till en 5:a där 4 av barnen turas om att ha sovrummen varannan vecka. Området är också nytt och främmande och har dåliga kommunikationer. Det innebär att varannan vecka bor 12-åringen i ett sovrum med sina saker och den gemensam möbleringen och varannan vecka flyttar 18-åringen in i samma rum med sina saker. På motsvarande sätt delar de två 16-åringarna ett rum. Mina barn har bott i det nya boendet en vecka nu och vantrivs.
Orsaken till att de vantrivs beror dels på att de inte har blivit. Involverade i flyttplanerna och inte haft något inflytande på vägen, och dels på att de inte känner pappas nya kvinna. De har varit tillsammans i många år men i huvudsak träffats på de barnfria veckorna.
De mår också dåligt över att de måste dela rum med någon annan som har helt annan smak och andra intressen än de själva har. Pappan och hans nya tjej har valt bort att måla om deras rum som de önskade, de har sagt nej till att 18-åringen ska kunna använda den andra ytterdörren, de har sagt nej till att kunna vara där och sova på soffan om man vill byta hem mer sällan, de har sagt nej till att ha familjemiddagar tillsammans med alka som bor där ibland. De har också sagt nej till att skaffa ett gratis-piano även om 18-åringen fixar skjuts.
18-åringen vill möblera om, måla någon möbel och boa in sig i sitt nya rum med det är hela tiden svårt och trögt. 18-åringen har sagt vad hen vill många gånger. Tidigare sa de att -12-åringen bryr sig inte så mycket så du kan inreda hur du vill bara det finns en gaming-stol- Nu måste de fråga 12-åringen och ingenting går att göra snabbt och lätt. 18-åringen vill bara trivas i sitt nya rum.
16-åringen delar med ett jämnårigt barn som har jättemycket växter, tavlor och grejer med sitt namn på. Ingenting i det nya rummet är min 16-årings förutom kläder och lite grejer i flyttkartonger. 16-åringen känner sig uppgiven och säger ingenting om vad hen känner. Hen är rädd för att såra pappan.
Den nya kvinnan sa vid ett tillfälle till 18-åringen -du bor ju inte här på riktigt, du kan inte bestämma om dörren, du bor ju här bara varannan vecka. Är det någon som ska påverka saker är det min 18-åring för att hen har ett eget rum-
Båda mina barn blev ombedda att lämna bostaden kl 14 på fredagen (när de ska till mig efter skolan) innan deras skoldag är slut för att minstingen skulle komma hem då. Båda mina barn har distansstudier och studerar hemifrån och slutade runt 16 samma dag. De kände sig ivägkörda.
Vad ska vi göra?