Hej!
Jag har precis blivit två barns mamma. Efter en mycket tuff graviditet med komplikationer och fysisk samt psykisk stress blev situationen på sjukhuset för mycket för mig. Hormonfylld, otrevligt bemötande, oron, själva sjukhusmiljön, saknad efter mitt andra barn, undanhållande av information, 6 barnläkare under 2,5 dygn där häften titulerade mitt barn med fel kön tog ut sin rätt vilket ledde till en stark reaktion hos mig. Jag höjde rösten, svor och gav barnet till barnmorskan för att själv gå iväg för att gråta. Uttryckte att barnet ändå inte var mitt eftersom jag inte fått vara involverad i behandlingsplan och inte kände mig lyssnad på. Personal på bb gjorde en orosanmälan efter att pratat med bvc som intygade att jag är en stabil och trygg person som aldrig är otrevlig eller vresig, vilket anmälan antydde. Jag känner mig helt värdelös som människa och mamma. Att en extraordinär situation med många faktorer gjorde att jag reagerade, överreagerade. Känns orättvist att någon som träffat mig vid 2 tillfällen i min värsta sinnesstämning ska få dömma ut mig fullständigt. Borde inte bvc sköterskans ord vägra tyngre som har en etablerad relation till mig? Borde inte dessa omständigheter, inte ursäkta men förklara mitt handlande i situationen? Hur bearbetar man känslan av att känna sig påhoppad och värdelös efter en orosanmälan? Jag förstår att det ska vara enkelt att anmäla för att inget barn ska fara illa men borde inte personalen på bb ha mer förståelse?. De pratade inte ens med mig om situationen utan ringde min man och frågade hur jag ska hanteras, i samtalet brydde de sig inte överhuvudtaget om att fråga hur jag är hemma och om han förstod vad min starka reaktion berodde på. I anmälan har personalen själva skrivit att jag fick många olika besked och att situationen var pressad.