Bristen på transparens när det gäller "anonyma orosanmälningar", "dolda agendor" och sociala myndigheters "sekretess", i kombination med en "juridisk" oförmåga att kunna försvara sig mot det man anklagas för, verkar ligga till grund för den känsla av rättslöshet, som många av de som blir "anonymt" orosanmälda upplever.
När det gäller "anonyma orosanmälningar" kan man också hitta exempel på fall, där vissa hotar andra med att göra anonyma orosanmälningar, med helt andra agendor än "barnens bästa" för ögonen. Här använder man anonyma orosanmälningar som ett vapen i konflikter, som inte har något med barns trygghet att göra. Enbart vetskapen om att sådana hot förekommer kan ytterligare spä på en känsla av rättslöshet inför "systemet".
Vad är det då som gör att socialtjänsten kan sätta "rättstrygghet" framför "rättssäkerhet"? Är man i sin iver att skydda barn och unga, beredd att sätta rättssäkerheten ur spel? Den filosofiska inriktningen "utilitarism", förespråkar i strid med traditionell klassisk moral, ett synsätt där man tillämpar principen om "nyttomaximering". Enligt detta synsätt, kan det vara moraliskt försvarbart av dig att avrätta 10 oskyldiga människor, om du på så vis kan förhindra att 100 andra oskyldiga människor blir avrättade av någon annan i något annat sammanhang. Enligt detta synsätt kan det också vara moraliskt försvarbart att i vissa situationer "lura" befolkningen eller "ljuga dom rakt upp i ansiktet", så länge man inte blir "tagen med byxorna nere".
Jag är inte utilitarist och anser mig sålunda inte ha moralisk rätt att avrätta oskyldiga människor, i syfte att uppnå något "högre mål". Jag är endast moraliskt ansvarig för vad jag gör och inte för vad någon annan gör. Jag anser inte heller att det är moraliskt försvarbart att ljuga, även om utfallet av en lögn ibland blir bättre än vad det skulle bli, om man höll sig till sanningen. (Här pratar jag inte om små vita lögner av typen "åh vad fin du är i håret"). Jag anser det heller inte som moraliskt försvarbart att acceptera att vi sätter oskyldiga människor i fängelse i syfte att öka "rättstryggheten". Ur ett utilitaristiskt perspektiv skulle det kunna vara moraliskt försvarbart att offra "rättssäkerheten" för föräldrar och andra vuxna om det kan bidra till att öka "rättstryggheten" för barn och unga. Är det så politiker och socialarbetare tänker när det gäller "anonyma orosanmälningar"?
Jag tror snarare att många människor skulle känna sig mer "rättslösa" än "rättstrygga" i ett system där man offrar rättssäkerheten till förmån för rättstryggheten. I ett rättssäkert samhälle måste varje medborgare betraktas som oskyldig. tills dess motsatsen bevisats. Systemet med anonyma orosanmälningar och sociala myndigheters skyldighet att utreda varje sådan anmälan, skapar hos många en känsla av rättslöshet som inte hör hemma i ett demokratiskt rättssamhälle.
Målet är väl att vi skall skydda våra barn från våld och övergrepp? Detta gör vi inte genom att skapa ett anonymt angiverisystem med inbyggda möjligheter till grovt missbruk. Gör vi inskränkningar i våran rättssäkerhet, så offrar vi snart vår demokratiska livsstil. Vad som kan hända då, är vår historia full av exempel på.
Otrygg tvåbarnsfar.