Hej!
Jag har sedan cirka ett år tillbaka haft olika kontakter inom socialen i Malmö stad, jag har blivit beviljad boende två gånger och avslutad två gånger. Bägge gångerna har varit beviljade som skydd och bägge gånger avslutad på grund av min man. Första gången la han ut en annons på mitt facebook konto där han hyrde ut sitt hus och andra gången på grund av att han befann sig i min tillfälliga lägenhet för att han träffade vårt gemensamma barn. Jag fick vid det tillfället avslag på ekonomiskt bistånd då jag var fast anställd men våran gemensamma son hade inte dagis så alternativet var för mig att han passade honom där då han inte hade bostad att vara i. Detta sa jag självklart till kontakten på ekonomiskt bistånd som inte reagerade. Givetvis blev det problem och jag hamnade på gatan med barnen igen. Efter detta fick jag endast beviljat natt per natt på herberge av jouren då socialförvaltningen nekade mig under dagtid. Efter flera dagars sovande på Lillhem och parkmöllan och ett psykiskt mående där jag kände att jag skulle kollapsa kände jag bara att jag hade ett val. Att gå tillbaka till honom och sova med han på hans mammas lss boende, Detta höll ju givetvis inte särskilt lång tid och jag hittade en bostad, ett hus under denna period utanför Skurup. Fick beviljat pengar för deposition och möbelbidrag på 14.000kr vilket inte räckte till mycket. Det var mil till närmaste buss och jag kunde inte sköta mitt jobb. Jag mådde fruktansvärt. Ännu en gång gick jag tillbaka till han. Kände mig helt utelämnad. Ville bara ha hjälp med en bostad där jag kunde ha ett fungerande liv och återgå till jobbet, lämna mina barn i skola och bygga upp det jag förlorat. Jag kunde inte ens skicka in min ansökan om skuldsanering då allt i mitt liv var upp och ner och ingen som stöttade mig eller brydde sig om att hjälpa oss. Jag sa upp huset och åkte med han till Österrike. Jag var så förvirrad. I början var det bra, han hade lägenhet på 1 dag och arbete. Sen startade covid- 19 och han förlorade det. Han blev stressad och arg och allt återgick till det vanliga. Jag vågar inte ens nämna att jag vill hem. Då blir han arg, pratar jag med någon vän blir han arg, jag försöker gömma allt för mina barn men jag är fast här till gränsen öppnar. Jag är livrädd för honom. Igår sa han att han skulle döda mig. Jag vill bara hem men jag är också rädd för att jag inte ska få någon hjälp och stå på gatan med barnen. I bakhuvudet känns det som att ingen bryr sig och jag är helt ensam. Jag vill bara mina barn ska få en trygg punkt.