Hej
Jag är i 30-års åldern och hade en ganska tuff start i livet. Min ena förälder skuldsatte mig, jag fick flytta hemifrån när jag var 17 år och då hamnade jag i en relation kantad av misshandel och droger. Men jag kämpade och det löste sig. Jag har idag jättebra kontakt med min familj! Ett sunt förhållande med en fin partner sedan 10 år tillbaka. Jag använder ingen narkotika eller nikotin och har de senaste 15 åren har jag alltid haft ett jobb och betalat till KFM i och med löneutmätning. Jag har accepterat att det här blev min lott. Ingen kan ändra på något. Det är framtiden som räknas och den kändes ljus tills för ett år sedan när jag blev varslad. Efter ett år med Akassa och en tuff arbetsmarknad så har jag nu blivit inskriven i ett program från arbetsförmedlingen och ska snart ansöka om mitt förra aktivitetstöd. Det känns konstigt. För livet rullade ju på rätt så bra. Men, som alltid gör jag en come back. Det känns lite tyngre den här gången. Men jag måste börja någonstans och det blir där det gör mest ont. Det måste börja med mina tänder. Under min dåliga relation fick jag flera tänder utslagna och krossade. Det som inte gick sönder av narkotika slogs sönder. Det är inte någon vidare syn som ständigt blir värre. Låter kanske fånigt men jag har inte varit redo att ta tag i det. Nu är läget dock näst intill akut och jag har väldigt ont. Det är dessutom väldigt påfrestande psykiskt och ännu mer nu när jag ska försöka hitta ett nytt jobb. Jag har läst lite och är förmodligen inte beviljad försörjningsstöd eftersom jag har haft Akassa och väntar på aktivitetstöd. Min ekonomi skulle inte räcka till även om jag bad KFM om tillfälligt uppehåll i utmätningen och jag har inga sparade pengar eller några direkta tillgångar i det stora hela. Min fråga är nog egentligen: vad tror ni, baserat på det jag har berättat om mina förutsättningar att få hjälp med min tandvård?
Tack för ett fint forum.