Hej!
En nära anhörig till mig har levt med ångest hela sitt liv med väldigt djupa dalar. Soc har varit väldigt hjälpsamma och snälla i alla år. Inga problem. Som de ska vara om man inte mår bra och inte klarar av ett vanligt liv. Han skaffade sig ett jobb i somras men ångesten och sömnen gjorde att han inte kunde fortsätta jobba. Vi alla i hans närhet inklusive sig själv beslutade att han måste börja prata om sin ångest för någon så de kan bli bättre. Han självmedicinerar även ibland när det är som värst.
Han berättar för soc om sin ångest och även att han tar vissa tabletter Ibland när det är som jobbigast. Det skulle han aldrig ha gjort. Nu får han ingen hjälp alls. Inga pengar. Han har en son på 6 år som är hos honom varannan helg. Och detta skapar såklart ännu mer ångest att inte ha en enda krona när han kommer. Soc motiverar sitt beslut med att du måste vara helt ren i x antal månader och ha en sjukskrivning för att kunna få försörjningsstöd. De betyder att han måste kunna inställa sig på en gång när de dyker upp ett drogtest. Utan pengar, ingen mat, inget busskort, ingenting. Och närmast anhörig 10 mil bort. Hur ska man kunna bo i sin lägenhet (som vår mamma betalar förtillfället) när man inte har någonting och sedan kunna inställa sig med kort varsel. Ska han leva på vatten tills han har klarat alla drogtester i månader. De finns inga pengar kvar hos någon av oss som kan hjälpa honom. Nästa steg är att bo på gatan. Snälla berätta hur vi ska gå tillväga.
Mvh
Alla som läser detta. Berätta aldrig för soc om att ni självmedicinerar. De ställer bara till problem. Sveriges psykvård är ett skämt.