Idag kallades jag och min hustru till Socialförvaltningen, eftersom dotterns skola gjort en orosanmälan där man beskriver att dottern för en pedagog berättat att mamman, dvs. min hustru, slagit henne och småsyskonen. Detta är helt verklighetsfrånvänt, och hela saken har på bara en dag ruskat om vårt annars så lugna familjeliv rejält.
Efter att ha rett lite i detta, har följande kommit fram: för att uppmärksamma FN:s barnkonvention har skolan visat en film för 7-åringarna, där en sekvens visat en mamma som systematiskt greppat och nypt sitt barn så det blir blåmärken. Vår dotter har tolkat detta som likvärdigt med hur vi tillrättavisat vår trotsiga 3-åring, dvs. hur vi tagit henne i armen och ”skickat in henne på rummet”. En ganska vanlig diciplineringsåtgärd och förmodligen vanligt förekommande i de flesta småbarnsfamiljer.
Resultatet: en orosanmälan till Socialförvaltningen, där vi (och framförallt hustrun) anklagas för att ”slå sina barn”. Min hustru är helt knäckt. Jag vet inte hur hon kommer att ta sig ur det här. Hon älskar barnen och gör allt för dem. Men hon skulle aldrig behandla dem illa. Hela saken är helt barock och stämmer inte på en fläck.
Jag kan inte finna mig i detta, eftersom det är fel. En anställd på skolan, en barnskötare utan adekvat utbildning, behörighet, examen, legitimation, har spekulerat fram detta i samtal med dottern – strax efter att ha visat en film som visar något annat än vad 7-åringen tycker sig se. Samtalet verkar ha haft stora kvalitativa brister och även en underton av stereotyper. Vi känner oss nu stämplade för resten av livet. Är det så här det ska vara att vara förälder i Sverige?
Jag har nu satt igång en stor karusell kring detta: skrivelser till rektor, berörda pedagoger, skolchefer och socialsekreterare. Det får inte gå till så här – det är inte rättssäkert! Och jag ser och har fått veta att vi är långtifrån ensamma med denna horribla upplevelse, vare sig i vår kommun eller i Sverige i stort.
Jag tänker även göra en anmälan till Skolinspektionen angående bristerna i hur implementeringen av våld mot barn har gått till i skolan, den bristande kvalitén på samtalet med dottern – vilket tycks ha skett utan behörig, examinerad och legitimerad personal – dvs. med personligt godtycke som grund samt märkliga spörsmål om etnisk bakgrund i förhållande till benägenhet att slå sina barn, vilket verkar ha kommit upp. Går inte det, går jag till vidare till media. Vi har inget att förlora på det.
Jag läser att oroande många helt vanliga föräldrar tycks råka ut för dessa typer av anklaganden. Det måste göras något åt det. Det är fel!