Trångboddhet

Vill fråga om hur socialtjänsten ser på nedanstående och vad man mer kan göra. OBS! Detta är ingen fallbeskrivning i utbildningssyfte utan ett fall där vi som familj kört fast. Situationen gäller min sambos dotter(25) som hyr ett rum på 12m2 hemma hos sin mamma med pojkvän och sin dotter på 3 år. Pojkvännen är arbetssökande och dottern är sjukskriven för psykisk ohälsa. De har hyresskulder sedan ett tidigare boende och inga borgensmän ( vi är båda sjukpensionärer och når inte upp till inkomstgränsen) samt har blivit nekade av alla bostadsbolag. Tidigare har de ansökt om stöd till bostad men fått avslag såväl av socialtjänst som förvaltningsrätt. När nu dottern väntar tillökning om en månad har de återigen ansökt om hjälp med bostad och fått avslag. Vi har hänvisat till barnets/barnens bästa men ändå fått avslag. Min fråga är vad vi mer kan göra och hur långt föräldrarnas ansvar sträcker sig i denna situationen? Om dotterns mamma tröttnar på att ha dom boende ( hon är hjärtsjuk) och dom blir hemlösa, vad händer då? Blir barnen omhändertagna med hänvisning till bristande föräldraansvar?

Janne
2019-05-28 10:36

Hej!

Du skriver att du och din sambo försökt att hjälpa din sambos dotter och hennes familj då de befinner sig i en svår situation med hyresskulder, en osäker boendesits och andra försvårande omständigheter som psykisk ohälsa och brist på egen inkomst. Att stå bredvid och se en nära anhörig ha det svårt vill många hjälpa till men vet inte alltid hur. Ni har gjort mycket för att på olika sätt hjälpa och stötta din sambo och hans familj och det stödet kan betyda mycket i sig.

Eftersom din sambos dotter är över 18 år så är varken han eller hennes mamma försörjningsskyldiga för henne och det är hon som tillsammans med sin pojkvän har ansvar för att deras barn har det tryggt och tak över huvudet. Det är ett stort ansvar som många gånger kan vara svårt att veta hur man ska kunna ta när hälsan sviktar och jobbsökande bjuder på en oviss framtid och att inte veta när man kommer att få en egen inkomst.

Om det skulle bli så att din sambos dotter och hennes familj inte har någonstans att få sin dygnsvila och ingenstans att ta vägen så är det kommunen som har det yttersta ansvaret och ett extra stort ansvar för att barn är trygga och får den omsorg de behöver. Detta står inte på något vis i motsatsförhållande till vårdnadshavares ansvar för sitt barn och detta är ett långtgående ansvar. Att sia om vad som skulle hända om din dotter och hennes familj en dag står på gatan kan vi inte göra men tänker att det skulle vara bra att redan nu föra en dialog med socialtjänsten om hur det ska bli så bra som möjligt för familjen.

På din fråga om barnen per automatik omhändertas om familjen skulle stå utan boende är nej. Det är kommunens socialtjänst som beslutar om att omhänderta ett barn om det finns skäl för det. Att omhänderta ett barn och placera det utanför hemmet är ett ingripande som i de allra flesta fall föregås av upprepade erbjudanden om frivilliga insatser och en dialog med vårdnadshavare om hur barnets behov av omsorg och trygghet kan tillgodoses. Ett omhändertagande enligt LVU, Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, är den sista utvägen när alla andra alternativ är uttömda.

Din sambos dotter och hennes familj behöver kanske titta på fler lösningar, exempelvis att söka sig andra, kanske mindre, kommuner för att finna en egen bostad. Det är ingen lätt situation och det är inte enkelt att komma på lösningar när man redan är pressad. Ert stöd kan vara avgörande för hur framtiden kommer te sig för familjen.

Vänligen

Soctanterna