Min mamma är alkoholist. Hon har fått behandling på Avenboken, men det var några år sedan. Utöver sitt alkoholmissbruk har hon en minnessjukdom (trolig demens) och lever i ett destruktivt förhållande. Min mamma är över 70 år, och allt jag önskar för henne är en lugn och trygg ålderdom. Det är svårt att vara anhörig till en missbrukande person. Mitt medberoende och alla lögner, har fått mig att dra mig undan. Plus att hennes nya man, inte är så behaglig att ha med och göra. Jag vet att mamma varit i kontakt m Soc och fått prata med en kurator. Med syfte att försöka stärka henne, att våga ta plats i hemmet och våga säga emot. Detta har inte haft någon positiv effekt. Mamma mår allt sämre, hon är ute och vandrar hela dagarna, dricker alkohol och äter minimalt. Jag estimerar att hennes BMI max ligger på 15, vilket betyder att hon är kraftigt underviktig! Mamma säger att hon mår dåligt, hon är i ett hemskt skick. Så som hon lever, riskerar hon att råka ut för sjukdom o olycka, ja även död.
Jag vill ingripa. Men vet inte hur. Mamma måste få behandling. Jag tror innerst inne att hon vill bli räddad. Hon kan inte ta sig ur detta själv. Men inneliggande vård, eller placering på ett behandlingshem, får hon börja om. Hon kan ta mod till sig att avsluta sitt destruktiva förhållande och vi kan göra en vårdplanering. Hon klarar sig inte själv, för hon kan inte laga mat längre.
När missbruket gått så långt hos en person som dessutom har en minnessjukdom, och inte kan planera, söka upp kontakter; kan man inte gripa in och lägga in på tvång? Jag tror kanske att mamma hade gått med på en inläggning, om det är en planerad sådan. Men jag är inte säker.
Desperat efter hjälp utifrån!