Hej,
Min bror som är född 1961 har under många år farit väldigt illa. Idag litar han inte på några myndigheter och har problem med att kommunicera. I vintras bodde han i skogen under 3 månader för att sedan knacka på hos min mamma. Eftersom han gått ner 15 kilo, släppte hon in honom i sin etta, så han fick äta, duscha och tvätta sina kläder. Sedan såg varje dag likadan ut till att över gå till att han övernattade där på golvet, på en madrass, till att parkera där helt. Han sköter inte sin hygien, sitter på dagen parkerad i en fåtölj, skrattar hysteriskt och pratar med teven men är kommunicerbar men bara på sina villkor. Min mamma bor i en etta och är en skugga av sig själv. Han skulle behöva bygga upp tillit till andra människor, ingå i en gemenskap på landet, där han en gång växte upp, allt det här började när han tvingades in till staden och verskstadsskolan. Han skulle behöva känna att han kan få bidra med något meningsfullt, något han är bra på som konstnärligt och fiske men först få både fysisk och psykisk läkarvård. Han har missbrukat Amfetamin tidigare, idag dricker han sällan men inser att han inte tål det heller de få gånger det händer. Jag vill inte bara göra en orosanmälan där en läkare kommer och bedömer honom som frisk (trots att han hade slagit ut rutorna i sin egen lägenhet, ugnslucka och toalettstol. Sov på en madrass och ritade på väggarna). Inte heter känns polistvång och bältesläggning humant utan är väl det som förvärrat situationen tidigare eftersom han genomgick en misshandel där han hittades i en blodpöl i sin fängelsecell där hans huvud blivit dubbelt så stort och ena ögat hängde utanför. han har inte suttit i fängelse sedan 80-talet och då i samband med Amfetaminmissbruket för olika former av inbrott. Han söker en lugn plats där han han bara kan få vara och komma in lite i sin egen takt men där det hela tiden sås frön och uppmuntras till deltagande. Han tog tåget ut i Europa men eftersom ingen frisör velat varken klippa eller raka honom och ensamheten och institutionerna gjort att han ofta har svårt för att kommunicera så misslyckas han gång på gång och blir utnyttjad. Rädslan att misslyckas blir allt mer förödande. Vad gör jag. Om han bor kvar i min mammas etta går hon men också han under så jag måste göra en oroasanmälan men vill att han får någon med sig han känner sig trySenaste försöket var när han läste in gymnasiet med höga betyg men ensamheten knäckte honom, ingen av kurskamraterna släppte in honom. Jag och mamma skulle gärna stötta honom vidare genom en orosanmälan om vi bara visste att vi inte bara som tidigare bemöts med att han antingen är frisk, att han själv måste ta kontakt eller att han efter tre dagar är ute ensam i skogen igen. jag har gått kurser i medboende och klarar idag att sätta gränser men smärtsamt att se honom gå under. Men om valet står att min mamma är den som går under med honom så måste jag nu bistå henne med denna orosanmälan eftersom hon själv inte vågar göra någonting som "fånge" i sitt eget hem som i löpet av ett par månader förfallit. Han är så rädd att han ibland barrikaderat sig. utifrån det han varit igenom kan det verka logiskt men för oss andra runt om blir oerhört smärtsamt.