Hej! Jag är en tjej på 18 år, fyller 19 i januari och jag orkar inte bo kvar hemma längre. Det är så mycket problem här hemma och det driver mig till vansinne. Det påverkar min skolgång negativt och jag mår inte bra av det. Jag har en utländsk bakgrund och mina föräldrar (och bror) håller mig i ett järngrepp. Jag har knappt någon frihet men det har min bror trots att han är yngre än mig, bara för att han är pojke OCH den ende pojken i vår familj bland 3 systrar. Och det stör mig så otroligt mycket. Jag får knappt gå ut när jag vill och om jag gör det så måste dom sitta och förhöra mig med en ogillande ton. Vem jag ska ut med, varför, var jag ska vara, hur länge jag ska vara ute o.s.v. Och sen säger dom alltid "var inte ute länge, du ska vara hemma innan det börjar bli mörkt". Jag gör aldrig något de ogillar, jag sköter mig, röker inte, dricker inte. Något min bror däremot gör. Och honom låter de göra i princip vad han vill. Han kan gå ut mitt i natten utan att de säger något till honom. Han blir inte förhörd på samma sätt, eller överhuvudtaget. Han har t.o.m. nästan tagit över "pappa-rollen" i hemmet. Med andra ord, han bestämmer över mig. Och han har fått för sig att han är "mannen i huset". Jag får inte ha pojkvän, men han får ha flickvän som dessutom är hos oss ofta och mina föräldrar tillåter det. Jag vill kunna leva mitt eget liv utan att någon lägger sig i som dom gör. Men det får jag inte för att annars är jag en "hora" i deras ögon. Säger han åt mig att t.ex. städa och jag inte kan så blir han jättearg och försöker ge sig på mig. Det har hänt innan att han gett sig på mig och det enda mina föräldrar gjort då var att skälla ut honom, men nästa dag har det inte betytt något. Jag orkar inte ha det såhär. Jag blir så avundsjuk på mina vänner som får göra mycket mer än vad jag någonsin fått göra under hela min livstid. Mina föräldrar får mig att känna mig mindre värd bara för att jag är tjej. Enligt dom ska tjejer lära sig hushållssysslor för att kunna göra allt åt sin man när man sen gifter sig. Jag är den som sköter sig bäst och håller mig borta från problem och annat skit. Detsamma kan jag inte säga om min bror, ändå får han alltid som han vill. Han styr i princip mitt liv och jag är så oerhört trött på det. Att inte ens kunna påverka mitt eget liv får mig ibland att inte vilja leva det överhuvudtaget. Känner mig så fruktansvärt hjälplös. Min pojkvän vet om min situation och gillar det inte, men han kan tyvärr inte göra något eftersom ingen i min familj vet om att jag har pojkvän. Han har sagt att jag kan flytta in hos honom om jag inte orkar bo kvar hemma, men det går inte. Han bor i Blekinge och jag i Malmö. Men jag har lovat honom att ifall något händer, så åker jag till honom direkt. Kan jag bo hos honom och samtidigt se till så att mina föräldrar inte vet var jag är? Om jag anmäler det till soc då? Om inte, kan man då söka bostad där han bor istället för i Malmö, med hjälp av soc då? Jag kan absolut inte bo i Malmö eftersom de flesta känner min bror och vet att jag är hans syster, så om någon ser mig så kommer det vara kört för mig. Han kommer vara ute efter mig, och om inte han så kommer det definitivt vara någon han känner. Det vill jag absolut inte vara med om! Jag vill kunna bo någonstans där jag känner mig trygg och säker, och det är med min pojkvän. Vad kan soc göra för att hjälpa mig?:( Jag är minst sagt desperat men det känns som att jag måste stå ut åtminstone tills jag gått ut gymnasiet. Men ibland vet jag inte om jag klarar det. Hur kan jag få hjälp? Jag vill inte bo kvar hemma längre. Mina föräldrar förstår inte mig och vill nog inte göra det, inte ens försöka. Jag har försökt förklara för dom otaliga gånger hur jag känner och upplever min situation, men i slutändan så har dom bara visat att dom inte bryr sig särskilt mycket. Hur mycket kan en människa stå ut med egentligen? Jag blir verbalt misshandlad nästan varje dag. Och jag mår så dåligt över det.