När jag läser här ser jag att ni ofta ger rådet att gå tillbaka till socialsekreteraren och ställa sina frågor eller berätta hur man upplever situationen, när något känns fel.
Det är viktigt, ni har rätt i det. Det är viktigt att försöka berätta hur man känner. Men ofta befinner man sig ju i en slags "konflikt" med socialsekreteraren om man inte har fått som man vill - om man fick avslag på sin ansökan om ekonomiskt bistånd, eller om man inte får hem sina barn när man vill, till exempel. Man befinner sig i en konflikt och i ett underläge. Och då är det inte så enkelt att gå tillbaka och göra sin röst hörd.
Det måste väl ändå ligga på socialsekreterarens ansvar att i lugn och ro sätta sig ner med personen och förklara varför man fått ett avslag, och då också samtidigt ge plats för personen att svara. Det borde väl vara praxis? Att berätta att: "Med det här och det här underlaget har jag fattat det här beslutet. Hur känns det här för dig? Är det någonting vi har missat, som du vill tillägga?"
Det måste väl ändå ligga på socialsekreteraren att försöka ha ett sådant samtal? En "klient" kan ju vara jätterädd för socialsekreteraren och dennes makt. En socialsekreterare kan ju så klart känna sig obekväm när hen måste fatta och även framföra obekväma beslut, men det är ju ändå viktigt att försöka vara öppen och lyhörd. Det är mycket svårare för "klienten" att gå tillbaka till socialsekreteraren och säga ifrån.
Det här är förstås lättare sagt än gjort. Det är ett mycket svårt jobb att vara socialsekreterare. Ibland möts socialsekreteraren av hot och våld, och socialtjänsten är också begränsad av regler och riktlinjer som handläggaren måste följa.
Så i förlängningen behöver vi kanske fråga oss: Vilka verktyg behöver socialsekreteraren för att kunna skapa ett så öppet och förtroendefullt möte som möjligt? Tid, plats, resurser etc? Vilka faktorer bidrar till att skapa trygghet, öppenhet och förtroende? Och vilka faktorer försvårar?